27/10 2009 av Georg Andrén

Jag läste en liten bok häromdagen. Den heter Att se sig själv i andra – Om solidaritet och är skriven av Sven-Eric Liedman. Det är en väldigt trevlig bok, jag rekommenderar den verkligen. Jag tänker på den boken när Sverigedemokraternas islamofobi nu visar sitt fula tryne.

I inledningen skriver Liedman ”Vad händer när förnuftet uppfattas enbart som kallt och kalkylerande, medan moralen helt och hållet hör till känslosfären och blir en fråga om rent hjärta och givmild hand? Kan inte det rena hjärtat i nästa stund fyllas av främlingshatets smuts och den givmilda handen bli en hård knytnäve mot den utsocknes? Är inte känslan, lämnad ensam, en nyckfull herre? Bör inte den förmälas med ett förnuft som inte bara räknar pengar utan också räknar med människor”.

Är det inte detta som relationen mellan Humanism och Samhälle handlar om, nämligen människosyn och vad detta säger oss om vår syn på samhället och hur vi relaterar till varandra?

Martin Ådahl skriver om hur vi ska hantera främlingsfientlighet i en krönika i Fokus. (https://www.fokus.se/2009/10/min-fars-land/) Hans svar är sunt förnuft och känsla. Med nyfikenhet ta till oss och med ”…entusiasm oförtrutet upprepa berättelsen om dem som kommit hit för att lägga sina livshistorier till våra, ge oss nya band, mångtusenåriga kulturer och fascinerande platser”.

Ett samhälle är föränderligt, det är det som kallas utveckling. Utveckling kräver att man är öppen för nya impulser, värderar dessa och tar till sig det man attraheras av och ifrågasätter det som man opponerar sig emot. I ett öppet samhällsklimat kan vi samtala om detta, debattera företeelser och religiösa och kulturella uttryck. Vi vägleds alla av en etisk kompass i detta samtal, i mitt fall en kristen grundsyn. Min kristna grundsyn säger mig att det är självklart med samkönade äktenskap. Den säger mig också att vi har ett ansvar att bistå när människor är i nöd, vare sig det handlar om människor som lever mitt ibland oss, som står vid vår gräns och behöver skydd eller människor som utsätts för förtryck och förnedrande fattigdom varhelst på jorden det må vara.

Samtalet är viktigt, i samtalet kombinerar vi förnuft och känsla, i samtalet reflekterar vi tillsammans. Samtalet är en dialog som kräver respekt för att vi kan ha olika etiska kompasser, den må vara kristen, muslimsk eller ateistisk.