25/11 2009 av Anders Wesslund

Tidigare skrev jag om Daniel Suhonens beskrivning av svek och sorg inom socialdemokratin. Själv sitter jag i den medelklass som i smyg försöker smussla undan förlusten av det kollektiva, ett projekt värt att brinna för. Skäms ibland, har kanske sörjt klart men tillhör de instängda i den liberala frihetens förbannelse. Jag tjänar pengar på politiken som förs men gröps ur i mitt inre. Jag låter mig inte organiseras och det är sällan jag vänder stegen till kyrkans gudstjänst för att där finna motkraften.

Kanske är det så att i kyrkan i Sverige har det inte funnits någon stark radikal kraft att sörja, men den ekumeniska rörelsen stod ändå för ett hopp. Idag backar denna medan mer konservativa och fundamentalistiska krafter hörs inom kristenheten. Det är inte konstigt att Humanisterna får gehör och till viss del framför befogad kritik. Hur återfå hoppet? Kan KHS vara en plats där erfarenheterna formuleras? Där det kristna livsmönstret kan bidra till en dialog också med politiskt sörjande? Sorg. Ur död till liv.