23/4 2010 av Lisa Tegby

Visst har askmolnet ställt till det för en och annan. Riktigt besvärligt har det blivit för några. En del överord om katastrof att inte kunna komma hem eller komma iväg i tid har väl hörts. Men för det mesta har har det varit förvåning i luften i stället för flygplan. Tänk att det kan bli så här! Och tänk att det gick bra ändå! Från vänner som varit ute och farit har jag hört om en helt annan stämning än vanligt på tåg och bussar. Samtal i stället för tystnad. Överraskande möten. Tänk om det är så här man ska resa, sa någon. Inte bara gå ut genom en dörr och sen ett par timmar senare gå in genom en annan. Utan i stället…Man åker en bit och sen måste man stanna till och välja nytt färdsätt och ny väg. Man kommer till platser som man inte visste fanns. Man får ressällskap på vägen som man tillsammans får fundera på fortsättningen tillsammans med. Tänk om det är så man ska leva, tänker jag…. Gå en bit och så stanna till och fundera på fortsättningen. Ta emot de där oväntade mötena med nyfikenhet. Stanna till lite oftare i de där sammanhangen som man inte alls hade tänkt komma till. Och låta sig förvånas över att fast det inte blev som jag tänkt mej så gick det ganska bra ändå…