21/5 2010 av Elisabeth Pettersson

”Jag kan ha så svårt att vara den som avslutar ett telefonsamtal. Jag vill inte såra eller vara otrevlig ” sa hon och fortsatte . ”Jag fick tipset att säga att jag har något på spisen men jag kan inte.  Jag kan verkligen inte säga så om det inte är sant. Istället brukar jag slänga upp en tom gryta på spisen innan jag svarar eller ringer upp i fall jag skulle `behöva den`” Vi skrattade  båda åt grytan som räddar från våndan i vara ovänlig och från de vita lögnernas hotande gungflyn.

Den där grytan är märkligt bekant. Känsligheten, uppmärksamheten är koncentrerad på oss själva. Vad den vi talar med i luren far väl eller illa av har inte trängt in i synfältet. Den Andre är inte där. Omsorg om moral och rätt blir ibland just en tom gryta på spisen. Intresset är fortfarande på hur jag själv, vi själva, tar oss ut. Ja, det var så sant: det är valår i år. Finns det något i grytorna?