15/11 2010 av Helene Egnell

”Hatar Gud kvinnor?” är titeln på Förbundet Humanisternas senaste utspel, en bok som de vill sprida på landets gymnasieskolor. Boken handlar förstås om kvinnoförtrycket i världens religioner. Jag har inte läst boken, så kanske är jag orättvis – men något säger mig att där inte står något om den feministteologiska rörelsen som växer inom samtliga världsreligioner. Att det finns en seriös diskussion om religionens förtryckande aspekter inom samfunden är ju ingenting som Förbundet Humanisterna vill låtsas om.

Det som oroar mig med Förbundet Humanisternas framfart är risken att de driver in de religiösa samfunden i en apologetisk retorik, där man avstår från att diskutera religionens avigsidor, och in i en ohelig allians av ”oss som tror på Gud” emot ateism och sekularism. Det är illavarslande att Vatikanen tycks ha utnämnt sekularismen till en huvudfiende, samtidigt som det också i den muslimska världen finns en stor misstänksamhet mot ateistisk livsåskådning.

Jag menar att en sund religionsdialog måste våga ta upp också religionens avigsidor, och att den också måste omfatta en dialog med icke-troende. Det är naturligt att dialogen i ett inledningsskede söker finna likheter, och lyfter fram de bästa sidorna av olika trostraditioner. Men allteftersom dialogen utvecklas, kan man inte bara skylla kvinnoförtryck och våldsutövning i religionens namn på misstolkningar och missbruk av religionen. Vi behöver med allvar undersöka vad i trostraditionerna som lånar sig till sådant, och samtala om hur vi kan göra upp med det. Jag hör alltfler röster idag tala för en sådan dialog, och inte minst de dialogprojekt som engagerar kvinnor har en sådan religionskritisk ansats. Jag skulle önska att det också gick att föra en sådan dialog med de sekulära humanisterna.

Två grundregler i religionsdialogen är: låt var och en definiera sig själv, och jämför inte ditt eget bästa med den andres sämsta. Tyvärr bryter Förbundet Humanisternas retorik flagrant mot båda dessa regler. När man inte känner igen sig i deras beskrivning av hur kristna är, säger de ”då är du inte kristen”. De lyfter fram det onda som religionerna har medfört, men vägrar erkänna att ateistiska ideologier har lett till minst lika grova övergrepp på människovärdet.

Jag hör många som inte vill tillerkänna Förbundet Humanisterna några goda avsikter överhuvudtaget. Men jag framhärdar i att tro att de verkligen, som de säger, drivs av en önskan att försvara mänskliga rättigheter. Jag tror också att det finns många – inte bara de som nu har hoppat av – som inte trivs med den aggressiva retoriken, utan skulle vara beredda att gå in i en seriös dialog. Jag hoppas att landets gymnasielärare är kloka nog att inte använda ”Hatar Gud kvinnor?” i sin undervisning. Jag hoppas också att frågan om religiöst sanktionerat kvinnoförtryck kommer upp på religionsdialogens agenda. Och till slut hoppas jag att det så småningom kommer att vara möjligt att engagera Förbundet Humanisterna i en dialog om sekulära och religiösa resurser till människovärdets försvar.