Att skapa mening – på ont och gott

15/12 2010 av Elisabet Pettersson

Metro, en av gratistidningarna i Stockholms tunnelbana, har kartlagt hans liv. Den verkliga människa som finns bakom orden terrorist, en självmordsbombare. Hedrande nog får han vara just människa i texten och blir inte alldeles enkel att avvisa som bara galen. ”Han sa inget. Jag förstår inget”, säger hans fru. Han hade tre minderåriga barn. Han utbildades och bodde också delvis i den engelska orten Luton där många får sin träning för terrorinsatser.

När jag tar del av bilden som tecknas av honom tänker jag att det handlar om mening. Drömmen om att bli martyr är en berättelse som skapar mening. Samband, mönster och mening skapar vi på så många nivåer, också i våra djupskikt. Om sambandet mellan yttre och inre verklighet kollapsar skapas mening på ett alldeles isolerat sätt. Man är ensam i sitt universum, men upplevelsen av mening kan vara enormt stark. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som överger människan, men närmast granne med hoppet är nog behovet av mening. Vi bär alla inom risken att överge verkligheten för att rädda meningen – åt oss själva.

Förmågan att upptäcka och skapa mening rymmer förstås också alldeles fantastiska möjligheter. Traderingen av mångbottnade berättelser som finns så tydlig i alla de abrahamitiska religionerna  är ett av de förunderligaste exemplen. När religion, konst och filosofi fungerar väl ryms paradoxerna och vi får hjälp att både ta ut vår riktning och stå ut med paradoxer. Att få en enskild människa att välja det verkliga livet före sin egenskapade mening kan vara oerhört komplext men jag tror ändå att sammanhang och platser för öppna samtal som kan stå ut med, och befruktas av olikheter, är oändligt viktiga. Låt oss fast mer inte överge varandra i sökandet efter mening!