28/2 2011 av Anders Wesslund
Två debatter om kristen tro i offentligheten pågår. I Aftonbladet kritiseras Svenska kyrkan för de planer som diskuteras inom Sveriges Kristna Råd om ett nytt Påskupprop – nu mot utförsäkringarna i sjukförsäkringssystemet. Det är liberala kristna som vill hålla tron fri från politik. Här pläderas för Gud utanför politiken.
I DN angriper Lena Andersson Svenska kyrkan för att vara poly(!)-teistisk. Här får kyrkan kritik för att den inte tror på sin enda Gud som ska vara som Han (ja, han var väl en Han?) var förr.
Återigen blir tron och gudsbegreppen föremål för debatt. I första fallet får debatten nerv av att tron tolkas – och, där i tolkningen avtäcks att slutsatserna inte alls är fria från politiken, d v s den värld i vilken människor lever, tror och skapar sina idéer om vad, vem och hur Gud är. Inte ens för de liberala.
I den ateistiska kritiken skall kyrkan åter tillbaka till den gamla tro och vetande- debatten. Det finns förvisso goda rationella argument hos Lena Andersson, men de för inte samtalet kring de existentiella frågorna och det gemensamma ansvaret för vår värld framåt. Även kyrkorna, tron och teologin har väl rätt till och är väl en del av evolutionen? Återigen spökar teism-begreppen, men främst rör det väl sig om att Svenska kyrkan återigen fallit för frestelsen att låta reklambyråer marknadsföra sitt budskap.
Idag uppmärksammas Olof Palmes gärning över landet och kanske utanför. I Nordafrika pågår de folkliga resningarna mot ledare som tidigare haft goda förbindelser med väst, idag kallade ”diktatorer”. I Göteborg ikväll förs samtal om religionsmöte vid KHS-arrangemanget i Johannebergskyrkan. I ett annat KHS-arrangemang i Uppsala i veckan uppmärksammas Ola Larsmos bok om de prostituerades situation i samma stad i slutet av 1800-talet.
Tro, religion, politik. Nog hör de ihop. Såväl religionskritik som religionsdialog har sin plats, likaså engagemanget för hur vi – i dialog – ska hitta vägar framåt som mänskliga gemenskaper. Hur tron och föreställningarna än definieras.