8/3 2011 av Helene Egnell

Ämnen: Svenska kyrkan

De senaste veckorna har jag haft anledning att begrunda det som brukar kallas ”den kyrkliga elakheten”, men som i de sociala mediernas era visar sig snarast förtjäna namnet ”det kyrkliga avgrundshatet.”

Vad är det som gör kyrkliga debatter så hätska? Visst förekommer det otrevligheter och tjuvnyp i den akademiska världen och i kulturdebatten, men en icke-kyrklig väninna häpnar alltid när jag relaterar debatter som förs i t ex Kyrkans Tidning. ”Vilken ton”, utbrister hon chockerat. Men tonen på de tryckta debattsidorna är intet mot det som väller upp i nätets kommentarfält.

För några veckor sedan skapade jag Facebook-sidan ”Öppna Berget för prästvigda kvinnor”,  med anledning av att den nye föreståndaren på Berget i Rättvik förklarat att ha inte vill låta kvinnor leda gudstjänster där. Ett par dagar senare skrev Anna Karin Hammar ett ledarstick i Kyrkans Tidning, som ytligt sett kunde tolkas som en motsatt ståndpunkt. Vi är dock båda ense om att vi använder olika strategier mot samma mål, att alla ska känna sig välkomna på Berget, en ”inifrån” och en ”utifrån.”

Men tonen i kommentarerna på nätet, som angrep mig och alla som vill att prästvigda kvinnor inte ska vara uteslutna från något altare, gjorde mig alldeles darrig inombords. Som präst i Stockholms stift har jag varit ganska förskonad från detta, men jag drog mig plötsligt till minnes några incidenter för många år sedan, då jag också konfronterades med uttryck för ett hat som jag aldrig mött i något annat sammanhang.

Samma hat som möter kvinnor som uppfattas ta för stor plats, drabbar idag också muslimer. Det blev tydligt i kommentarerna till Kyrkans Tidnings artikel om att Sofia församling ska finansiera en projekttjänst för en imam på Fryshuset – med den missvisande (men slagkraftiga) rubriken ”Sofia församling anställer imam.” En del av kommentarerna var av den karaktären att chefredaktören såg sig föranlåten att ta bort dem. Få av de som skrev föreföll ha läst artikeln, utan passade på tillfället att ösa sin galla över muslimernas ondska och Svenska kyrkans förfall. Händelsevis återkom vissa namn från kommentartråden om Berget…

Vad bottnar detta hat i? Är det så att kyrkan drar till sig rädda och skadade människor som söker trygghet i auktoritära strukturer och enkla budskap? Som blir ännu räddare när också kyrkan förändras, och budskapet visar sig vara komplext och mångtydigt, och auktoriteterna ger rum för eget tänkande? Och vad kan vi göra åt detta?

Att ge sig in i diskussionen med motargument verkar lönlöst, då detta inte handlar om rationalitet. Det är väl (tröstar jag mig med) därför som de positiva och balanserade inläggen är i minoritet i kommentartrådarna. De sociala medierna har visat sin goda potential i händelseutvecklingen i Nordafrika – men här ser vi baksidan. Det är alltför enkelt att spy ur sig illa genomtänkta åsikter, och snabbt få bekräftelse av likasinnade.

Hur kan evangeliets budskap ”var inte rädda” nå fram till dem som förskansar sig bakom hatets och de förutfattade meningarnas barrikader?