1/5 2011 av Elisabet Pettersson

Den är min bokhyllas slitnaste, mest medsläpade och tummade bok. Jag förstod den knappast alls när jag läste den första gången. Fortfarande tycker jag i vissa avseenden rent illa om den. Då, när den gavs ut i början på 60-talet, lästes den som en hyperneurotisk människas överdrivna kristus-identifikation. Jag skriver om Dag Hammarskjölds dagboksanteckningar Vägmärken.  Ibland är hans kritiska självrannsakan, som blir till självupptagenhet, svår att stå ut med och också djupt sorglig.

Men ständigt och hela tiden återvänder jag till Vägmärken. Som ingen annan text formulerar den sig i skärningspunkten mystik och, skulle jag säga; politik. Inte partipolitik, inte ideologi, men det grundläggande livet i ”polis”, staden, vår gemensamma plats. Hammarskjöld skriver så i, och utifrån sin erfarenhet av att vara en ensam, och vilja vara ensam tillsammans, på ett ansvarsfullt sätt.

Der finns så många ordvändningar i boken som likt ett klart vatten rinner upp ur närvaro och tystnad.   ”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga ,  bära och återskänka. Räckas fram tom- ty vad som gått före ska spegla blott i dess klarhet, dess form och dess vidd” skrev Hammarskjöld nyåret 1957.

Jag har under några år reflekterat tillsammans med andra kring hur yttre och inre hållbarhet hör samman. Hur ett förhållningssätt som vi kanske kan kalla andligt, att kännas vid samhörigheten med allt som finns, kan bli ett pulserande hjärta i arbetet med omställning till hållbarhet. Här blir Vägmärken till hjälp:

”Så såg jag att muren aldrig funnits,

 att det oerhörda är här och detta

och icke ett annat”.

I år är det 50 år sedan planet med Dag Hammarskjöld och hans medresenärer sköts ned mitt i den blodiga, kolonialt konstruerade Kongokrisen. Läs Vägmärken!