23/5 2011 av Ulrika Svalfors
Jag har befunnit mig på en annan plats, avskärmad från världen och dagsaktuella händelser. Jätteblomman i Bergianska trädgården skymtade dock förbi, liksom demonstrationer i Göteborg. Märkligt när livet stannar för ett tag. Jag är inte säker på att jag gillar det.
Det får mig att fundera över isolering. Frivillig och ofrivillig sådan. Det är något med själva avskärmandet som i sig skrämmer och samtidigt känns tryggt. Världen blir så liten och inget tycks kunna påverka min dag. Samtidigt som allt mitt eget överväldigar mig och växer till oresonliga proportioner. Kanske har det blivit så för dem som måste protestera mot moskébyggen. Som klättrar högt upp för att kunna kasta sten på det skimrande taket. Kanske har deras värld blivit för liten. Kanske är de i någon mening alltför isolerade. Jag vet inte.
Men när isoleringen blir alltför stor, frivilligt eller ofrivilligt, det är då ens drömmar och mardrömmar, visioner och utopier, hopp och skräck kan ta sig konkreta proportioner. Jag föreställer mig att det var så det blev för några i USA, och i synnerhet Harold Camping. I sin ensamhet tedde det sig som rimligt, ja till och med trovärdigt. Att domen skulle iscensättas fredagen den 21 maj. Klockan 18.00. Lokal tid. En sådan galenskap kan bara verka vettig i en isolerad människas liv.
Men jag missade den. Domens tidpunkt. Jag var fullt upptagen med att förbereda mig för fest. Det blev en fantastisk kväll. Ljummen sommarbris smekte våra ansikten, glada människor öppnade sig nyfiket för oss, underbar musik som fortplantade sig långt ut i fingertopparna. Jag önskar att jag kunde dela med mig av det livet. Till demonstranterna i Göteborg, till den dystopiske Harold Camping och till alla som kanske överväldigas av isoleringens ensamhet.