12/5 2012 av  Benny Fhager

Ämnen: Göteborgs konserthus, Gustavo Dudamel, Hammarkullen, Neeme Järvis, Oliver Messians, Sixten Ehrling

Sen början av 70-talet har mer eller mindre regelbundna besök i Göteborgs konserthus varit en del av mitt liv. Ett funkistempel medio trettiotalet på Götaplatsen. Suveränt i sin enkelhet.

Sixten Ehrling var chefsdigent en period när jag gick dit i början. Mest minns jag honom från, tror jag, 80-talet när Carmen gavs i konsertant form på Scandinavium. Märkligt nog började musiken innan vi hann sätta oss. Ryktet förtäljer att Sixten som bodde intill på hotell Opalen ville hinna till den dagens TV-visning av serien Dallas.

Under Neeme Järvis mångåriga tid kom symfonikerna att nå upp i elitklass. Jag hörde Järvis officiella avsked (början av 2000-talet) som chefsdirigent med inlevelse och passion. Det var Gustav Mahlers Das Lied von der Erde som framfördes.

Sedan 2007 har Gustavo Dudamel varit chefsdirigent för Göteborgs symfoniker. Orkestern som numera kallas Sveriges nationalorkester har utvecklats ytterligare. Dudamel är en elektrisk dynamo som dirigent, ofta utan partitur. Hans venezuelanska ungdomsorkester var för ett par år sedan på besök. Man har startat likt i Venezuela, el sistema, i Hammarkullen för att socialt och musikaliskt bredda musikengagemanget. Simon Bolivar Youth Orchestra gav tillsammans med symfonikerna en fantastisk upplaga av Igor Stravinskis våroffer. Dudamel avslutar sitt engagemang som chefsdirigent med Mahlers andra symfoni nu i juni.

Göteborgs symfoniker väntar en ny chefsdirigent. Ett tips är Kent Nagano som gav en fantastisk konsertant framställning av Wagners Ragnarök med symfonikerna i våras. Nagano har rötter i San Fransisco och sägs älska havet. Han har en bred repertoar.  En fransk touch med finstämd mjukhet påminner om Oliver Messians som han en gång hade som handledare.

Akustiken i Göteborgs konserthus har blivit mej kär. Rummet vibrerar och sjunger som ett finstämt musikinstrument. Materialet i väggar och tak är av kanadensisk sykomorlönn.