Mellan två vidskepelser fann jag förtröstan

23/5 2012 av Helene Egnell

Ämnen: , ,

Nyligen genomgick jag gråstarrsoperationer, och jag gruvade mig oerhört (och, tycker jag i efterhand, oproportionerligt) inför dem. Jag fann mig plötsligt vara fångad mellan två vidskepelser, en gammal och en ny.

Den gamla vidskepelsen är den som säger att man inte ska ta ut någon glädje i förskott, man ska inte utmana Makterna genom övermod och hybris.

Men, säger den nya vidskepelsen, så får man inte tänka, för då påverkar ens negativa tänkande resultatet, så att kirurgen kanske slinter med kniven p g a mina negativa vibbar, eller jag försvagar kroppens läkande krafter, och då är det mitt eget fel om det går illa… Nej, det är positivt tänkande som gäller!

Så hur skulle jag göra? Vilket förhållningssätt var det rätta? Visualisera ett positivt resultat eller vara beredd på det värsta?

Mitt emellan dessa två vidskepelser hittade jag ett läge som bär, och det kan vi kalla förtröstan. Förtröstan rymmer insikten att livet/människan är både sårbar och läkbar. Förtröstan handlar både om att ha tillit till att människor vill väl och kan sitt jobb, och en tillit till att livets läkande kraft (som jag som kristen kallar Gud) är stark.

Förtröstan befriar mig från tanken att det är min inställning och mina tankar som är avgörande. Förtröstan är släkt med mindfulness, men har också en relationell aspekt. Förtröstan kan vi dela med varandra – det faktum att jag genom det välsignade Facebook lyckades uppbåda en ansenlig mängd uppmuntrande tillrop och löften om förböner hjälpte mig att landa i just förtröstan.

En förutsättning för att kunna känna förtröstan är naturligtvis att man har erfarenhet av att människor vill en väl och att de är bra på det de gör. Vi behöver dela sådana erfarenheter med varandra. Vi behöver hjälpa varandra att känna förtröstan. Jag tror världen behöver det.