Kommunikationens nödvändighet

28/5 2012 av Lars Söderholm

Ämnen: , , , , ,

Estonia förliste 28 september 1994. Estonia blev något av Östersjöns och det svenska samhällets Titanic. En höststorm mot modern teknik, kunde den utgöra någon verklig svårighet?

Finska radion YLE har en gång i veckan en nyhetssammanfattning på latin.

Den finländske tonsättaren Jaakko Mäntyjärvi har skrivit ett åttastämmigt körverk kring Estonias förlisning. Han har gett stycket det latinska namnet, Canticum Calamitatis Maritimae.

Den latinska nyhetstexten om förlisningen mässas fram av en liturg som är baryton. Därigenom ges en direkt koppling till en gudstjänst. Men texten är en helt konkret beskrivning av katastrofen.

En särställning i verket har en inledande melodislinga som sjungs av en sopran. Den är utformad i ett folkligt musikaliskt språk som direkt för tanken till kulning. I denna klagande sång träder så naket och smärtande förlusten fram, den begynnande sorgen.

Detta tonspråk kommer så nära, är så naket smärtsamt. Ett tonspråk framvuxet bland människor som levde under helt andra villkor än vi gör. Det hörde till livets villkor att tvingas se flera av sina barn dö i tidig ålder. Det hörde till livets villkor att mannen eller andra anhöriga försvann när de var ute och fiskade eller jagade för att ge familjen livets nödvändigaste.

När kören har dragit ner till ett pianissimo, uttryckt sitt Amen, återkommer sopranen med sin klagande sång som tonar ut i den öde omgivningen.

Här hittar tonsättaren ett (ton-)språk som kan uttrycka den djupa smärtan, förlusten, den framvällande sorgen. Genom musiken knyter han an till människor som varit med om besläktade erfarenheter.

För en tid sedan var Göran Rosenberg och hans dotter Vanna gäster i programmet Skavlan. Utgångspunkten för samtalet var boken Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Där ger oss Göran Rosenberg sin berättelse om sin far, som överlevde förintelsen och från Auschwitz kom till Sverige. Fick arbete vid Scania-Vabis i Södertälje, där Göran växte upp.

Det var mycket gripande att höra Vanna berätta hur hennes relation till sin far förändrats under berättelsens framväxande. De verkade ha kommit varandra väsentligt närmre.

Göran Rosenbergs far slutades sitt liv tragiskt; han tog sitt liv när Göran var elva år.

Göran Rosenberg gav sin bild av orsaken till hans fars självmord. Fadern orkade inte med det välordnade Sverige. Han orkade inte med att hans egna tunga och smärtsamma erfarenheter från Auschwitz inte togs emot och blev förstådda i Sverige, gavs ett gensvar. Möjligheten att knyta an till andra med besläktade erfarenheter nådde eller fick han inte.

Genom sin berättelse knyter nu Göran Rosenberg samman sin fars liv med andras erfarenheter. En läkning sker decennier efter hans fars tragiska bortgång.

Några av våra psalmer har folkmusikaliska melodier. I många av dem finns en smärta, ett vemod och på samma gång stråk av glädje och skönhet. Ett språk för smärtan och själva livet. Vi behöver dem.

En inspelning av Mäntyvärvis komposition finns här: