19/9 2012 av Helene Egnell
När semestern var en vecka gammal och jag just hade börjat gå ned i varv kom en inbjudan på Facebook till en manifestation mot rasism.
Dagen innan hade en grupp nynazister ockuperat Brotorget i Bollnäs och spridit flygblad där de anklagade ”två invandrare och en n*****” (reds. censurering) för att vara gärningsmännen vid den våldtäkt som några kvällar tidigare begåtts i Bollnäs. De uppträdde hotfullt mot dem som försökte diskutera med dem.
Tre sjuttonåriga tjejer reagerade snabbt, och kallade till en manifestation på torget. De skapade ett event på Facebook. Och snart fylldes eventsidan av tillmälen som ”jaså, ni är för våldtäkt?” och tjejerna, inte minst den av dem som hade judiska rötter, hängdes ut på olika nazistiska hemsidor: ”vi vet var ni bor”. Polisen rådde dem att skjuta upp manifestationen, eftersom de inte ansåg sig kunna garantera säkerheten. En hashtag, #hängutmigmed, skapades på Twitter till stöd för tjejerna. Även där fördes debatten i hätska ordalag – från båda sidor.
Händelsen väckte många funderingar. En var hur en god sak – att vara emot våldtäkter – kan utnyttjas för ett dåligt syfte. Det fick mig att associera till överrabbin Jonathan Sacks reflektioner över att de mest högtstående företeelser genom tiderna använts för antisemitiska syften: först den kristna tron, därefter, under rasbiologins tid, vetenskapen, och idag mänskliga rättigheter i debatten om omskärelse.
En annan var hur lätt det är att dras med i en polemik där man dras ned till motståndarens nivå, vilket motverkar sitt syfte. Om man vill argumentera mot rasism gäller det att ta sig tid att sitta i stillhet och andas, och begrunda vilka mindre trevliga sidor som väcks inom en själv av aggressiva angrepp…
Jag tänkte att jag skulle sätta dessa funderingar på pränt och skicka in till lokaltidningen. Men sedan kom en annan tanke: jag ska vara ensam i en avlägset belägen stuga den närmaste veckan. ”Vi vet var du bor.” Nej, jag ska nog inte sticka ut hakan och utmana några rasister. Även om uppenbarligen ytterst få av dem som varit aktiva på nätet tillhörde lokalbefolkningen, och även om det enligt polisen är mycket sällsynt att de sätter sina hot i verket – nej, jag var inte beredd att få semesterfriden ytterligare förstörd av att sitta med öronen på helspänn på kvällarna och lyssna efter motorljud eller steg på infarten.
Och då blev jag rädd på allvar. Är det verkligen så att rasisterna med sina hotelser lyckas tysta debatten? Jag är varken den fegaste eller den modigaste människa jag vet, men mig lyckades de i alla fall tysta. Åtminstone tillfälligt. Hur många fler avstod från att ta till orda – denna gång och alla andra gånger? Vad ska vi göra åt det här?
Ps. Tilläggas bör att manifestationen ägde rum en månad senare, med stor uppslutning, och att lokaltidningens ledarskribenter mycket tydligt tagit ställning och medverkade vid mötet.