28/10 2012 av Sten Högberg
I det gamla stallet på Katrinetorps Landeri i Malmö sitter vi c:a 25 personer med olika religiösa och politiska agendor. Det är andra tillfället samma mix av människor kallats samman för samtal, diskussioner och fördjupning i vad de religiösa organisationerna i Malmö skulle kunna bidra med för att göra Malmö till en bättre stad att leva i. Initiativet har tagits av SST, Statens Stöd till Trossamfund i samarbete med Stadskontorets avdelning för Trygghet och Säkerhet i Malmö. Det är ett initiativ som växt fram p g a att SST och MSB, Myndigheten för Samhällsäkerhet och Beredskap, nåtts av signaler om en utbredd svårighet inom Malmö Kommuns politiker och tjänstemän att samverka med religiösa organisationer. Svårigheten tolkas eller till och med beskrivs som beröringsskräck av en del religiösa ledare
Initiativet är spännande och det är på tiden att man börjar nysta i det, och jag kan bara hoppas att det kommer något riktigt bra ur denna nystartade process. Vid första tillfället deltog omkring 40 deltagare från c:a sju religioner så långt jag kunde se. Grovt räknat var nog hälften kristna av olika riktningar, trots att Svenska kyrkan inte fanns representerad. Islams olika organisationer stod för c:a 20 % och resten representerade övriga religioner och tjänstemän. Vi behandlade då Mänskliga rättigheter och lagen om religionsfrihet i Sverige. Vid detta andra tillfälle hade antalet minskat till c:a 25 och bara fyra religioner var representerade – judendom och buddism närvarade med en var, islam med tre, kristendom med tio och tjänstemän från kommunen, SST och MSB med nio. Vi processade frågorna kring Trygghet och Otrygghet i Malmö och våra religiösa organisationers möjlighet att göra skillnad.
Med all respekt för kommunala tjänstemäns önskan om hjälp och delaktighet från ideella krafter vill jag påtala risken för vad björnkramar kan ställa till med. Trots att jag kunde se tecken på en viss ödmjukhet inför uppgiften hos tjänstemännen så lyste drömmen igenom att se denna heterogena skara som en organisation med gemensam agenda som kan vara nyttig för kommunen att använda. Processen syftade till att få fram arbetsgrupper som gemensamt skulle kunna jobba vidare för spännande interreligiösa projekt i Malmö – bl.a. ett interreligiöst centrum i anslutning till Eurovison Song Contest arrangemanget. Mycket spännande, men det är väldigt lätt att glömma att religioner har lika lätt och svårt att samarbeta mot gemensamma mål som politiska partier. Hur många miljoner av samhällsmedel kostar det inte att få våra politiska partier att samspela på ett strukturerat och konstruktivt sätt? Religionerna har inte de resurserna trots det samhällsstöd en del av dem får och tar emot.
Kraften hos de religiösa organisationerna ligger i deras organisationers och församlingars ideella engagemang uppsamlat i en hierarkisk eller platt struktur som är unik för sammanhanget och inordnat i ett ledarskap som förvaltar dess unika mål och resurser. Om en kommun önskar få del av den kraften måste man våga släppa de enskilda organisationernas inneboende resurser fria och inte tro att man kan göra en egen överordnad organisation som har auktoritet över vart den ideella kraften i församlingar, moskéer och föreningar ska riktas. Många organisationer kan reducera sina profiler i syfte att få pengar, men vill man ha engagemang och kraft så ska profilerna stödjas och befrias – och det är just det som många kommunpolitiker och tjänstemän med sekularism som agenda är rädda för. Befria oss alla från den rädslan.