7/12 2012 av Sten Högberg
Karen Armstrong har i en av sina läsvärda böcker fokuserat på fundamentalismen som historisk företeelse framför allt i religionen. Den heter kort och gott Fundamentalism. Tyvärr har jag blivit av med mitt exemplar under en tågresa och ännu inte funnit något nytt, varför jag inte kan citera något ur boken. Däremot är det några linjer i hennes bok jag kommer att tänka på nu när debatten om skolavslutningar i kyrkan än en gång dyker upp och Skolverket lanserar en vägledning som är skrämmande i sin inkonsekvens och brist på humanistisk bildning. Man kan inte anklaga dem för att ha skådat alltför djupt i Sveriges religionsfrihetslag heller, trots att det är den de borde vara satta att försvara. Fundamentalism finns inte bara i religionen.
Jag kan se att Skolverket har ett dilemma, trängt att balansera mellan flera värden och intressen: 1. Den sekulära statens skyldighet att garantera alla religiösa utrymme för att utöva sin egen religion. 2. Demokratins krav på att ingen religiös konfession eller politiskt parti ska ha företräde före andra i skolan. 3. Den politiska opportunismen eller sökandet efter det politiskt korrekta i varje läge.
Den första punkten är jag helt med på. Det har den kyrkotradition jag själv kommer ur kämpat för i över hundra år hittills, i ett land som har varit och fortfarande är inpyrt av idén att alla ska stå enade under en övergripande ideologi som alla medborgare förväntas bekräfta eller bekänna. De som placerar demokratin här har mitt stöd men inte de som vill placera sekularismen där. Jag accepterar en sekulär stat som förhåller sig neutral till olika religioner liksom man förhåller sig neutral till olika politiska partier, men inte en ideologisk sekularism som ges företräde framför andra ideologier i landet.
Den andra punkten om demokratins krav på neutralitet i skolan är nog bra på papperet men kontraproduktivt ur pedagogisk synvinkel. Så fort rädsla och misstro kommer in i en pedagogisk situation så försämras inlärningsförmågan hos varje elev. Idag är det olika grupper av rektorer och lärare som befordrar rädslan för att inte överträda neutraliteten, till förfång för eleverna. Företrädare för olika religioner är idag villiga att presentera sin världsbild eller gudstro men blir sällan inbjudna. Inte ens när två eller tre företrädare för olika religioner erbjuder sig att komma tillsammans vågar vissa rektorer och lärare ta emot dem. Men det går bra att ta in yogaövningar (hinduism) eller övningar i mindfullness (buddhism), som är fullt jämförbara med kristen bön och meditation, vad gäller dess effekter på hälsa och avspänning. Men det senare är ogenomförbart p.g.a. religiösa fördomar och okunskap.
Den tredje punkten, om politisk korrekthet, är en dold agenda som många företrädare för statliga och kommunala myndigheter och aktiva politiker förmedlar till offentliganställda, till tredje statsmakten och vidare till alla medborgare. Den är mångfasetterad men där ligger bl a sekularismen som en bärande ideologisk linje: Visa dig helst religiöst okunnig.
Fundamentalism, säger Karen Armstrong, fritt tolkat, grundar sig på tanken att allt blir sant som grundar sig på ett erkänt fundament. Den som avviker blir korrigerad av gemenskapen eller utesluten. Fundamentalism kan konstateras när utövarna korrigerar varandra och sig själva av rädsla för att bryta mot någon regel man inte förstår. Då slutar man tänka själv och slutar värdera situationen efter eget huvud och kan inte ta den pedagogiska konflikten där den bör tas. Sådana tecken finns i dagens skolvärld. Om Obama kom till en skolklass i Stockholm, skulle han då tillåtas säga: ”God bless Sweden” så som han välsignar Amerika?