19/12 2012 av Helene Egnell

Ämnen: Disney, Johannes Anyuru, Makode Linde, pickaninny, rasism, Stina Wirsén, Tintin

Jag deltog en gång i en workshop på en feministteologisk konferens kring berättelsen 4 Mos 12. Texten hade valts av Mukti Barton vid Queens college i Birmingham, för att vi skulle diskutera den rasistiska problematiken i texten. Den berättar om hur Miriam och Aron kritiserar Mose för att han tagit en hustru från Kush, alltså en kvinna med annan etnicitet.

Men det visade sig att för oss vita medelklasskvinnor var det helt omöjligt att koncentrera oss på de diskussionsfrågor kring rasism som vi hade fått. Vi hittade så mycket annat spännande i texten, psykologiska teman kring syskonrelationer, eller genusperspektiv…

Det var en intressant erfarenhet som fick mig att inse varför det är så svårt för de flesta män att, trots god vilja, engagera sig i feministiska frågor – det som man inte känner på sitt eget skinn blir svårt att prioritera.

Men nu har händelsen fått en ny aktualitet i ljuset av debatterna kring Makode Lindes tårta, Stina Wirséns ”Lilla hjärtat”, Behrang Miris utrensning av Tintinalbum på Kulturhuset och nu senast ”censuren” av Tomtens verkstad på julafton. Jag inser att jag aldrig kan sätta mig in i hur en person med afrikanska rötter reagerar på den typen av rasistiska stereotyper, vilka erfarenheter de aktualiserar. Det var det som Johannes Anyuru skrev om på SVT debatt  https://debatt.svt.se/2012/12/10/for-vita-svenskar-ar-rasisten-alltid-nagon-annan/ Men jag vägrar anse att jag därigenom är diskvalificerad från att yttra mig i diskussionen, när nu frågor om rasism blivit så heta att de bränner också vitt skinn en smula.

Efter alla turer i denna debatt saknar jag en diskussion om vilken pedagogik vi ska använda för att bekämpa rasismen. Jag tycker det har varit problematiskt att de som ”slagit larm” om rasistiska uttryck inte gjort skillnad mellan det som varit uttryck för rasism, som Tintin-albumet, och det som varit uttryck för anti-rasism, nämligen Lindes tårta och Wirséns sagofigur. När det gäller de senare skulle man kunna diskutera om det är möjligt att kritisera ett uttryck genom att använda det konstnärligt, vilket ju är Lindes projekt med sin serie av ”blackface-figurer”. Om jag har förstått saken rätt levde Wirsén i den uppenbarligen naiva tron att det idag skulle vara odramatiskt att ha en figur med kolsvart skinn i en film som hyllar mångfalden, och hade avvisat förslag på att göra Lilla hjärtat ljusbrun istället. Detta hade man kunnat diskutera istället för att anklaga henne för rasism och anordna demonstrationer vid biograferna.

Att använda klichéerna för att kritisera/desarmera dem är alltså en pedagogik, som väl får sägas ha misslyckats, åtminstone för stunden. En annan pedagogik är att rensa kulturen på rasistiska uttryck, som i fallet med Tintin på Kulturhusets barnbibliotek, och Disney-filmen. Då får man Facebookgruppen ”Vi som vill ha kvar den svarta dockan på julafton” med 24 000 medlemmar på ett par dygn, och 10 % väljarsympatier för Sverigedemokraterna. Bidrar det verkligen till att minska rasismen i Sverige? Eller till att göra vardagsrasismen mer uttalad? Vem vinner på det mer än Sverigedemokraterna?

Jag är helt med på att det finns en strukturell rasism i Sverige, som vi ”kaukasier” inte är medvetna om, och att det finns rasistiska stereotyper som är omöjliga att använda idag. Men jag frågar mig hur man ska förmedla denna insikt så att den får människor att tänka till och inte bara går i baklås för att man berövar dem något som de tycker om. Jag har alltid älskat scenen med OK-stämpeln i Kalle Ankas jul. Jag har inte sett en ”pickaninny”, utan en kaxig och självständig liten figur. Nu när jag ser efter noga kan jag se att det är en pickaninny, och jag förstår att Disney inte anser sig kunna ha den kvar. Men faktum är att majoriteten av svenska folket aldrig har hört talas om begreppet ”pickaninny” som heller inte har samma laddning här som i USA.

Det hjälper inte att anklaga dem som är besvikna över att förlora ett uppskattat TV-inslag för att vara korkade eller illasinnade, att skapa ett nytt ”dom” att håna. Det bidrar bara till en ökad polarisering, som gynnar populister och högerextrema grupper. Vi måste fråga oss vad det är som får ”vita svenskar” att överreagera på Tintin, pepparkaksgubbar och Disney. Vari bottnar denna känsla av att något håller på att tas ifrån oss? Är det något som verkligen håller på att tas ifrån oss? Är det något som vi tycker är värt att bevara? Hur ska vi i så fall kunna kanalisera vreden åt rätt håll? Hur kan vi hitta konstruktiva sätt att bekämpa vardagsrasismen som inte stannar vid symbolhandlingar utan går djupare?

Hur ser ett kristet humanistiskt svar på dessa frågor ut?