Vad är Sverige?

23/1 2013 av Erik Lundgren

Ämnen: , ,

Jag tillbringade julen i El Salvador. Varmt, vackra bergslandskap, nära till Stilla havet. Vänlighet, även de beväpnade vakterna i varuhusen log, när vi kom traskande med barnbarnen.

Längs dammiga bergsvägar kom vi till en avlägsen, fattig by. Hönsen kacklade, majs låg på torkning direkt på marken. Kristian, en teologistudent hade fått order av biskopen att åka till församlingen, där hans mamma en gång gjort insatser för fattiga och utsatta under inbördeskriget.

Kyrkan var några träbänkar under ett plåttak stött på en vedtrave. Den blev överfull av finklädda människor och massor av barn. Kristian spelade till julens psalmer på ett keyboard, och visade oss förtjust notboken ’Julens sånger’. Han talar perfekt svenska, efter att ha kommit som ensamt flyktingbarn till Husum och Övik.

Han var välkommen och hemma i byn.

–Sådana som Kristian måste vara viktiga för att hålla samman landet, sa jag till min dotter.

–Inte alls, sa hon. El Salvador är ett land, men ingen bryr sig om landet. Några få rika familjer äger allt men betalar ingen skatt. All mat importeras från USA. Allt för många har onda familjeminnen från inbördeskriget. Det gemensamma finns inte, bara familjen, vänner eller sådana som man måste ställa in sig hos. Men presidenten är progressiv, och det finns hopp om ändring, men landet El Salvador väntar ännu på ett bli ett land.

Under veckorna i El Salvador läste jag en avhandling av Jan Eckerdal, Kyrkans kropp.  Han tar upp begreppet ’föreställd gemenskap’. De människor vi fysiskt träffar i familjen, bostadsområdet,  eller församlingen har vi en naturlig samhörighet med. Det är annorlunda med större enheter som nationen. Vi måste tänka oss att vi hör till den. Vi betalar skatt, vi för politiska strider om statens roll, men träffar till slut ett demokratiskt beslut. Vi avstår från privat konsumtion för skolbarn, ensamstående eller sjuka i andra landsändar, därför att vi föreställer oss en gemenskap, ett vidare ansvar än för dem som vi har omedelbar, nära kontakt med.

Det finns andra föreställda gemenskaper än nationen. Vi är pensionärer, miljöaktivister, församlingar eller tillhör politiska grupper. Sådana gemenskaper bryter nationsgränserna, de kan vara både mindre och större än nationen. Föreställda gemenskaper är inte något ensartat, vi kan höra till flera, samtidigt vara svenskar, tillhöra en frikyrka och vara med i miljörörelsen.

Det viktiga är att det är något som individen upplever. Den tar ställning efter demokratiska beslut eller frivilligt. Jag tror att de föreställda gemenskaper som överlever generationsskiften är sådana som bottnar i djupt upplevda individuella känslor.

Vad är kärnan i begreppet föreställda gemenskaper? En känsla av samhörighet med människor vi aldrig har sett, kanske aldrig kommer att se, men som bottnar i att vi förstår att vi är lika, att vi är som dom. Vi delar något som går utöver den lilla krets, som finns i vår fysiska närmiljö. Tänker man så blir diskussionen om skolavslutningarna absurd. Ett gemensamt kulturarv vårdas av dem som hör till det. Det kan inte styras av någon som vill förbjuda det gemensamma, därför att det inte passar in i en ideologi, som inte alla delar.

Än mer absurd blir Sverigedemokraternas inställning till svenskheten. De nya som kommer till vårt land vill ofta inget hellre än att få ett personnummer, ett arbete, slippa krig, och ingå i den föreställda gemenskapen av att vara svensk. Den innebär inte att man är som alla andra, utan man har en individuell föreställning. Att delta i en föreställd gemenskap är något man vill. Man kan också samtidigt vilja vara i annan gemenskap, den egna kulturen, med de utesluter inte varandra.

Det vackraste Kristian vet är Höga Kusten. Han tog dit sin sambo för några år sedan, som ingenting förstod – bara en massa berg, det har vi också i El Salvador. Kristian hade mött något mer, en gemenskap som han inte kan glömma, den vill ha nu odla i den lilla bergsbyn och andra byar i ett land som kanske är på väg att bli ett.