Att förklara det självklara

6/2 2013 av Helene Egnell

Ämnen: ,

”Att fanatiker i alla religioner skulle ha mer gemensamt med varandra än med de liberala i sin egen tradition är en provocerande tanke”, sade den vanligtvis kloka och insiktsfulla journalisten i ett radioinslag. Jag studsade. En provocerande tanke? För mig är det en självklarhet, ett axiom – och jag hade förutsatt att den var det för de flesta människor.

”Jaha, sade min väninna, så du menar att alla religioner är patriarkala, men att det också finns människor som vill utmana de patriarkala strukturerna i alla religioner? Det var en intressant tanke.” Och återigen tänkte jag – ja men det är väl självklart att det är så?

Nu firar vi World Interfaith Harmony Week i Stockholm – liksom på många håll i världen – med olika arrangemang på temat Religionernas fredsskapande kraft. (https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=963649 ) Och jag får frågan ”hur kan ni tala om religionerna som fredsskapande när religionerna ligger bakom så mycket våld? Och jag får återigen säga det ”självklara” – att religionerna kan låna sig till att bli redskap för splittring, hat och våld, liksom de kan inspirera till samhällsansvar, kärlek och fredssträvanden.

När vi talar om religionernas ”fredsskapande kraft” skulle man kunna säga att vi använder språket performativt – det åstadkommer det som benämns. Vi har idag genomfört den första av två ”interreligiösa vandringar för fred” med ett dussintal deltagare. Hur kan det skapa fred att en liten grupp vandrar mellan fyra olika gudstjänstlokaler i Spånga-Tensta? Vi lär känna varandra, dels genom besöken i de olika rummen, där olika religiösa traditioner presenteras, dels genom de goda samtal som utspinns under vandringen. Att lära känna varandra, att gå en bit väg tillsammans, är en förutsättning för fred. Det skapar den tillit som gör det möjligt att också ställa de svåra frågorna.

Genom seminarierna under veckan får vi tillfälle att ställa de obekväma frågorna kring den negativa roll som religionen kan spela i konfliktsituationer. Det räcker inte, menar jag, att hävda att våra religiösa traditioner ”innerst inne” är fredliga. Vi måste ta ansvar för hur de används för destruktiva syften, och tillsammans fundera på hur vi kan motverka den sortens tolkningar.

Veckan avslutas med en fredsmanifestation på Medborgarplatsen, ”Ljus på Medis”. Att offentligt stå på Medborgarhusets trappa och läsa texter om fred från åtta olika religioner synliggör att vi faktiskt kan stå sida vid sida, och att vi delar tron på att alla människor innerst inne vill fred – något som är långt ifrån självklart för många.

Så låt oss om och om igen förklara det självklara: att det bland människor av alla sorters tro, inklusive dem som inte bekänner sig till någon tro, finns de som verkar för trons förnyelse och fördjupning, för kvinnors och mäns jämställdhet och för fred, frihet och rättvisa för alla människor.