16/8 2013 av Erik Lundgren

Ämnen: Aleppo, Argeles, Canigou, Damaskus, Frankrike, Libanon

Om vi cyklar en kvart är vi i Spanien, en timme räcker för att komma till Medelhavet. Så ser koordinaterna ut för vårt sommarviste under några veckor de sista 25 åren. I väster syns bergmassivet Canigou. Om det höljs av stora moln på morgonen beger vi oss mot havet, molnen förvandlas till ondskefulla, regndrypande åskmoln på eftermiddagen. Om Canigoutoppen är klar, så att vi ser snöstrimmorna, cyklar vi i undersköna bergssluttningar.

Det moderna samhällets dynamik kräver nya vägar, så även förbi det gamla hus där vi hyrt in oss. Men till vår förvåning byggde kommunerna längs fransk-spanska gränsen en fin cykelväg parallellt, så vi kan cykla till kuststaden Argeles utan kontakt med bilar. Längs vägen med broar och några vadställen ser vi vinfält, persiko- och aprikoslunder.
Argeles är en jättelik semesterort, långa sandstränder, uppblåsbara hoppanordningar för ungar, lyxhotell och lyxvillor, men även välvattnade gräsmattor under skuggrika träd. Det är skönt att sitta under dem när molnen hopar sig över bergen och tömmar ut sin last över uttorkade floder.

Staden Banyuls söder om Argeles har ett litet billigt hotell ägt av svenskar. Där firade vi en gemensam födelsedag i somras med barn, barnbarn och syskon. Två kvarter till morgondopp, på vägen kan man köpa tidning i en tabac. Ägaren visade mig ett rum innanför med en liten bokhandel. Jag hittade en bok om plagen i Argeles-sur-mere och började läsa.
Det var fasansfullt. 1939, när Francos falangister hade besegrat republikanerna flydde mer än 250 000 människor in i provinsen Pyrenées-Orientales, vars folkmängd fördubblades. 100 000 människor föstes ihop med bajonetter på plagen i Argeles innanför taggtråd utan tak över huvudet i februarikylan. Det fanns ingen beredskap eller vilja att ta hand om flyktingarna. Ett okänt antal dog.

I min bok ser jag vår plage i Argeles, med de välkända bergen i bakgrunden. Slitna människor, som berövats sin framtid, lemlästade barn, Otaliga människor under bar himmel i snöglopp. Just där vi njuter av sol, bad, samvaro med dem vi älskar.

Kan man ta ansvar för det som hände en gång? Argeles har blivit symbolen i spanskt och katalanskt medvetande för okänslighet, en stats cyniska likgiltighet och en oförstående omvärld. De flesta av dem som fanns på plagen i Argeles är döda, deras personliga minnen har blivit onda familjeminnen. Vi vet inte hur de människor tänker som nu strövar i solen, sitter i barerna eller kastar sig i ljumma vågor när det är grönt flagg.

Romarna kallade en gång Medelhavet Mare Nostrum, vårt hav. Vi som turistar här har gett Mare Nostrum en ny innebörd., lek, fritid och semester, nyttig medelhavsmat. En sommarlivsstil i ett framgångsrikt Europa – trots krisen.
Men runt samma hav flyr nu människor från inbördeskrigets Syrien. Jag ser samma tomma ansikten i bilder från flyktinglägren som välgörenhetsorganisationer skickar ut. Samma stympade barn, samma människor utan framtid, som finns på bilderna från Argeles. Enda skillnaden är att bilderna är i färg. Det är svårt att tro att en gång kommer människor sitta på Mellanösterns stränder eller ströva kring sevärdheter i Libanon, Damaskus och Aleppo med samma sorglösa glädje som vår nu i Argeles. Vi sökte förgäves en minnestavla över vad som en gång hände här. Stranden saknar minnen, här finns bara nuet.

Det kanske inte räcker att ’inse världens lidande med glädjen i behåll’. Det vi kan göra i nuet är nog så uppfordrande. Att mitt i lyckan, idyllen och glädjen inte glömma världens lidanden. Inga andra kan ta ansvar för det som sker i nuet än vi som råkar leva just nu.