Att döda ett barn

5/9 2013 av Erik Lundgren

Ämnen: , , , , ,

Justitieministern Beatrice Ask förslog nyligen en straffskärpning för mord, normalstraffet skall vara livstids fängelse. ’Att ta livet av någon är den mest klandervärda handling man kan utföra’, löd motiveringen. Syftet var inte prevention, utan samhällets markering av sin avsky mot att döda en människa.

I sak är det lätt att hålla med om det demokratiska samhällets rätt att ta avstånd från att beröva en annan människa livet. Men samma samhälle har den rätten genom att förfoga över ett maktmedel, det militära medlet. Vi vet alla att den militära lösningen på mänskliga konflikter syftar till att oskadliggöra motståndaren. Men också att precisionen inte är särskilt stor ens med datorstyrda långdistansmissiler. Människor i närheten, gamla, barn, kvinnor och män dödas med vapen som riktas mot väpnade militära styrkor. Begreppet mänskliga sköldar illustrerar detta.
Hela världen följer nu president Obamas vånda inför att använda det militära maktmedlet. Syftet skulle vara att bestraffa Syriens diktator Assad för användning av kemiska vapen, som nyligen dödade flera hundra människor varav ett femtiotal barn. Kemiska vapen är förbjudna genom beslut i FN 1992. Skälet är att de saknar precision, de dödar alla i närheten, även civila, som inte har med den militära aktionen att göra. USA har fortfarande kvar 20% av sina ursprungliga kemiska vapen.

Bestraffningen skulle bestå i att skjuta obemannade missiler mot regeringsbyggnader i Damaskus. Dvs man vill använda den militära lösningen för bestraffningen. Det omåttligt absurda i resonemanget är tydligt. Människor som befinner sig i byggnaderna kommer att dö, även sådana som inte alls har med användningen av kemiska vapen att göra. Är det någon som tror att Assad bryr sig om ifall ett antal regeringstjänstemän, eller förbipasserande på gatan dör?
Ett primitivt strafftänkande bygger på ett slags lika för lika-princip. Straffet skall stå i proportion till brottet. Den som mördar skall berövas ett normalt mänskligt liv och låsas inne livet ut. Den som skjuter en raket med stridsgas skall tillfogas en proportionell och rättvis skada. Femtio barn till, eller tänker jag fel?

Än mer absurt blir det när man tänker på de enorma kärnvapenarsenalerna som USA och Ryssland förfogar över, det lär vara mer än 10 miljoner stridsspetsar. Som militära instrument är de otroligt effektiva, genom sin tryck- och värmevåg kommer byggnader, infrastruktur att förstöras och människor att dödas. Den kvardröjande radioaktiva strålningen kommer att skada och döda i årtionden. I jämförelse framstår kemiska stridsmedel som ganska harmlösa, effekten går över på några timmar, därför att stridsgasen är kemiskt instabil. Inga byggnader förstörs. Men kärnvapen är inte förbjudna, bara föremål för överenskommelse mellan stormakter om deras antal, och om vilka stater som får ha kärnvapen. En legitim elitklubb av agenter med rätt att döda – urskiljningslöst.

Anta att något land som inte ingår i kretsen av godkända kärnvapenmakter avfyrar ett taktiskt kärnvapen. Hur skall bestraffningen ske? Enligt lika för lika principen? Ett taktiskt kärnvapen? Eller bara några konventionella bomber utan kvardröjande radioaktivitet?

Aldrig har den militära lösningen på mellanmänskliga och mellanstatliga konflikter framstått så omänsklig och irrationell som just nu. Ska vi inte beundra Obama, för att han vilar på hanen istället för att vi instämmer i kören som pekar på dåliga ledaregenskaper? När jag ser mina barnbarnpojkars Star War-lekar undrar jag vilken roll mänsklig biologi och manlig kulturell hegemoni spelar för världens ledare, de som förfogar över de militära maktmedlen. Har de stannat kvar i den mentala sandlådan? Var finns rösten från världens alla kvinnor just nu, mammorna till de barn som det är legitimt att döda?