2/10 2013 av Lars Söderholm

Ämnen: dialog, kaddish, Leif Zern, Samarbetsrådet för judar och kristna, Söder, sorgebön, Stockholm, synagoga

Teaterkritikern och författaren Leif Zern tecknar i boken Kaddish på motorcykel en bild av sin pappa Simon. Och öppningen till bilden är kaddishbönen.
Den lilla synagogan på Sankt Paulsgatan på Söder i Stockholm är närmast ett brädskjul. Där ber Simon varje morgon och varje kväll under elva månaders tid tillsammans med nio andra män sorgebönen. Han har mist sin mor, författarens farmor. Sin far miste han redan som litet barn.
Den lilla boken är något av en sorgebön över Simon, ett porträtt av honom, ett försök att teckna en bild av honom.
Boken slutar med att författaren söker bild av sin far inom sig och upptäcker att han inte riktigt kan. Han accepterar det, det tillhör livet på något sätt, han försonas med det. Pappas ansikte väntar på mig, skriver han.
Simon tillhör på ett levande och engagerat sätt den judiska traditionen, han lever den. Men han är också del av en annan livsstil, det svenska folkhemmet, som han också bejakar. Och han bejakar det med samma djupa allvar som han bejakar sin judiska tillhörighet.
I Uttran, söder om Stockholm, har Simon byggt en sommarstuga åt sin familj, brun med vita knutar, och där trivs han och vill vara på sommaren. Men hur ska han då kunna läsa kaddish för sin mor? Lösningen är en grön motorcykel en BSA Bantam som han får låna. Och han kör sin motorcykel från Uttran in till shul, som synagogan heter, morgon och kväll. Också på sabbaten. Han får ihop dessa två världar, lever med djupt allvar i dem bägge.
Namnet Zern har jag funderat över. I boken får jag veta att det ursprungliga namnet var Zernjaffsky, ett namn familjen beslutar korta ner till Zern för att anpassa sig till sitt nya hemland. Men författarens farmor behåller det gamla efternamnet.
Simon börjar som springschas på Skomans. Han får sedan anställning i en herrekipering på Vasagatan i Stockholm och får där alltmer ansvar, är med och sköter inköpen.
Simon har sin familj med sig, när han är bjuden till fabrikörer. Där känner sonen Leif att något misstämmer, han undrar över sin fars ställning i herrekiperingen. Blir han utnyttjad, får ta ansvar för de stora besluten och ändå inte insläppt på riktigt?
Genom sin far får författaren en djup ingång i det judiska. Han stannar kvar i sin tradition och det är på grund av sin far och han är kvar även idag.
Hela sitt liv har Simon en dröm om att öppna eget. Men så blir det inte. Istället förlorar han sin kraft, tvingas sluta. Köper en liten tobakshandel, men orkar inte i längden fortsätta det arbetet och hamnar i djup depression. Djupt gripande är bilden där författaren lämnar sin far på Långbro mentalsjukhus och fadern först när dörren stängs inser att han inte får följa med ut och ropar efter sonen. Det kommer också för mig hur Simon förlorade sin far så tidigt.
En inkännande bild av mamman tecknar författaren också. Hon är inte judinna. Hon kommer från enkla förhållanden med en far som överger familjen och en mor som försörjer sig genom att städa och inte kan förena sitt arbete med att ta hand om sina barn, så mamman växer upp som fosterbarn.
Kring dessa två finns en rik samling släktingar och vänner. De välbeställda kusinerna som kom från Helsingfors och bodde på Sveavägen. De sydde eleganta kreationer för damer. Där fanns kultur i rik omfattning. Där fanns en boksamling där Leif skrotade som barn. Och han hittade en bok av en författare som hette Anton Tjechov. Den innehöll två pjäser, ”Måsen” och ”Körsbärsträdgården”. Här hittade Leif Zern det som skulle bli hans framtid, teater och teaterkritik.
Boken förmedlar mycket livsvisdom. Den andas försoning. För sonen Leif är pappa Simon länken in till en rik och levande gemenskap med levande och döda.
Läs den!
*
Publicerat i Dialog, tidskrift för Samarbetsrådet för judar och kristna.