Är Gud och Allah en eller två?

2/11 2013 av Sten Högberg

Ämnen: , , ,

För en tid sedan fastställde en domstol i ett afrikanskt land att kristna araber inte fick använda det arabiska ordet Allah när de talade om Gud. Jag vet inte om det är unikt att en nationell domstol någonsin har beslutat om en sådan sak. Jag vet att det finns uppfattningar både bland västerländskt kristna och muslimer på ett folkligt plan att det är två olika gudar med två olika namn ibland uppbackade av både präster, pastorer och imamer. Samtidigt är det en utbredd tradition bland kristna araber i sina arabiska hemländer att använda Allah, inte som egennamn utan som det arabiska ordet för det vi på svenska uttalar som Gud.

I det land där domstolsbeslutet togs, finns det säkert en rad politiska skäl i botten. Om jag tolkat den knapphändiga rapporteringen rätt har kristna grupper kritiserat beslutet medan muslimska grupper hotat eller attackerat kristna som har hävdat rätten att använda ordet Allah. Frågan är alltså insatt i en språklig kulturkonflikt mellan det landets religiösa grupper, som mycket väl skulle kunna spridas till andra arabiska länder. Det vore mycket problematiskt om det fick den konsekvensen.

Mitt hopp står till muslimska lärde att de ska kunna mota Olle i grind. Det borde vara eller bli ett teologiskt problem inom islam om det fick fortsätta. Åtminstone från min begränsade och okunniga horisont. Koranen har vad jag vet tydliga besked om att Allah är samma Gud som Abraham, Moses och Jesus tillbad. En gud vars egennamn, enligt Exodus, vid ett unikt tillfälle uppenbarades för Moses vid den brinnande busken, men som man sedan har undvikit att använda – ”Jag är den jag är”. Skrivet på hebreiska JHVH utan vokaler – När det aldrig uttalas försvinner traditionen – ingen vet idag hur det en gång uttalades på hebreiska. Namnet Jehova som växt fram i senare kristna traditioner är en gissning – en efterkonstruktion, en människas namngivning av Gud.

Det finns en djup religiös innebörd i att inte uttala eller använda Guds namn och framför allt inte fastställa ett eget namn – ett gammalt mönster i många kulturer ser namngivning som ett sätt att skapa kontroll över något eller någon. Att uttala ett namn som Gud själv inte uppenbarat, kan få en sådan innebörd. En parallell är bildförbudet som lever starkt i både judendom och ännu mer islam. Genvägarna är kända – att använda beskrivande ord istället för namn t.ex. Den barmhärtiga, den kärleksfulla, den allsmäktige m.m. Gud har 99 namn men det hundrade är det bara kamelen som känner till – är ett fritt formulerat muslimskt ordspråk.

I det religiösa perspektivet är det ett långtgående beslut av en domstol i ett muslimskt land att fastställa Allah som ett namn på Gud förbehållet muslimer att använda. Det riskerar att misstolkas som en stamgud som står över andra folks stamgudar.

Låt oss som troende enas om att Gud och Allah är samma titel på olika språk och inte egennamn. Låt oss enas om att det finns bara en Gud och Mose, Jesus och Muhammed är Guds profeter i olika tider, till olika folkgrupper, på olika språk, med olika anspråk på hur Guds vilja ska tolkas och följas. Låt oss enas om att det finns bara en mänsklighet, skapad av Gud, som inte favoriserar något folk men kräver ett tyngre ansvar av dem som Gud uppenbarat sig för, att ena mänskligheten till fred.
Rätta mig om jag har fel.