Vem arbetar på The Ministry of Magic?

17/11 2013 av Helene Egnell

Ämnen: , , , , ,

Den inomkyrkliga debatten har tagit fart igen, triggad av reaktionerna på att biskop Antje Jackelén problematiserade förenklade frågeställningar i utfrågning och intervjuer inför ärkebiskopsvalet. Jag har följt debatten samtidigt som jag är mitt i Harry Potter, som jag läser för första gången. (I talboksversion inläst av Stephen Fry, en sann njutning!) Denna parallella läsning har gett upphov till följande intertextuella reflektioner.
En fråga som följt mig under de senaste årens ifrågasättande av framför allt religionsdialog, men också det som ges etiketten liberal teologi, har varit: vad är det kritikerna är så rädda för? Det är uppenbart att vi har olika bilder av verkligheten, där det som för mig är gott och ger mig hopp för dem är ont och gör dem arga.
Det är som om de har insett att Voldemort har återuppstått, och de ser etablissemanget i Svenska kyrkan som The Ministry of Magic, som vägrar se verkligheten som den är, och genom sin oreflekterade dunbolsterteologi gör allt för att hindra Dumbledore och Fenix-orden att ställa allt tillrätta.
Och kanske ser det likadant ut från andra hållet: Voldemort mobiliserar allsköns destruktiva krafter i samhället, och de som hellre debatterar jungfrufödelsen än t ex engagerar sig i mödrar som föder barn på en flyktingbåt i Medelhavet för att omedelbart se det drunkna, är The Ministry of Magic.
Så hur ska vi komma ur detta dödläge? Jag tror att en möjlig väg skulle kunna vara att prata om våra rädslor, att försöka förklara vad det är som är hotat om en viss teologisk hållning får ta överhand. Jag skulle verkligen vilja förstå vad det är som jag inte ser, som är så hotande med att människor av olika tro kommer samman för att lära känna varandra, och att vi lär oss uppskatta varandras traditioner.
Själv är jag rädd för vad jag skulle vilja kalla en institutionaliserad egoism, som tar sig uttryck i främlingsfientlighet vars organiserade uttryck växer, privatiseringen och kommersialiseringen av välfärden som gör att var och en ser till sitt istället för det gemensamma, och på den mest globala nivån klimathotet. För att möta detta behöver vi en teologi som tar avstamp i Bibelns otaliga uppmaningar att inte vara rädd. Som Ylva Eggehorn skriver i slutraderna i dikten Var inte rädda (ur Jesus älskar dig):

När därför ängeln höjer handen för att dämpa
körerna i himlarymderna och säger sitt: ”Var inte rädda”
tror jag att dom första orden i evangelium
och det som det hela handlar om
har blivit förkunnat.