21/11 2013 av Erik Lundgren
Bilderna från Filippinerna är outhärdliga. Katastrofer har hänt förut, en del historiska kan vi ana från arkeologiska spår, t ex de från tsunamin från Santorini som vällde över Kreta under antiken. Men det är så länge sedan att vår emotionella förmåga inte räcker till. Som turister ser vi bara de vackra ruinerna i Knossos, inte alla dem som grät över det och dem som försvann för alltid.
Andra katastrofer går oss också förbi, därför att de mediala ögonen inte är på plats. Som turist i Centralamerika ser jag plötsligt hela strandområden med förstörda hus, utan att det satt några spår i media. Haïti och Filippinerna är annorlunda och inte minst Filippinerna, den största orkanen någonsin, världsrekord i katastrof. Det passar perfekt in i den mediala dramaturgin. I DN (18/11) anar man en journalistisk besvikelse när det visade sig att 10 000 människor inte dog i Tacloban, utan enbart 636.
Det är här det börjar göra ont. Vi ser enskilda människor, som gråter, som sitter i spillrorna efter ett nybyggt hus med ett förlorat barn. Det individuella ödet griper oss, en familj, föräldrar, livsambitioner, en förlorad framtid. Men den individuella katastrofen får bara global uppmärksamhet om den är mycket stor eller annorlunda. Samma förlust i en mindre ort i inlandet, ett förstört hus, ett förlorat barn har samma tyngd för individen i Örträsk som i Filippinerna. Men sorgen och smärtan i den lokala byn finns på familjesidan, inte på förstasidan. Skillnaden ligger givetvis i storleken, när hela samhällsstrukturen rasat samman ställs det krav på alla att göra något. Den globala byn blir inte bara en verklighet utan en nödvändighet.
På så sätt har den globala byn och den lokala byn smält samman. Båda hyser människor som drabbas, och vi kan inte lägga det åt sidan. Men önskan att göra något ser annorlunda ut om vi är TV-tittare eller vän och granne.
Jag undrar om inte den mediala uppmärksamheten bidrar till en slags avtrubbning. Kommersiella medier har redan tappat intresset för Haïti och snart även för Fukushima. Nya jordbävningar, tyfoner och tsunamin väller över oss. Vad betyder det att ständigt se i våra vardagsrum lidandet i den lokala byn, när det är en del av det globala storskaliga lidandet?
Det är lätt att skaka av sig obehaget att se gråten och sorgen genom att skicka en postgiroblankett eller ett SMS. Det är kanske det enda vi faktiskt kan göra. Och förmodligen det enda man kan begära.
Men vad betyder det om vi, som sitter i vår lokala by i varma hus med närhet till livsmedelsbutiken och bankomaten, tappar vår emotionella känslighet, och löser det för oss outhärdliga med några enkla knapptryck till en välgörenhetsorganisation? Vi kanske gör så gott som det går, men tappar vi något av det mänskliga när vi inte ser att den globala byn också är lokal. Är det unikt mänskliga förmågan att se den andre, även när den andre är oerhört många och långt borta? Att inse vad ordet solidaritet betyder, även för dem som vi inte möter hemma i lokalbyn?