Handtag, famntag, klapp eller kyss?

30/11 2013 av Helene Egnell

Ämnen: , , ,

Så har handskakningsdebatten tagit ny fart genom Förbundet humanisternas försorg. I en debattartikel i DN http://www.dn.se/debatt/att-vagra-ta-kvinnor-i-hand-maste-fa-konsekvenser/ hävdar de att vägran att skaka hand inte kan omfattas av religionsfriheten, och ”att vägra ta kvinnor i hand måste få konsekvenser”. Och det måste det kanske. Frågan är vilka konsekvenser.
Ja, det är jobbigt när någon inte vill handhälsa. Man står där med sin utsträckta tass och känner sig snopen. Man känner sig avvisad, och det är en av de värsta känslor som vi människor kan utsättas för. Även om jag vet att det inte är riktat mot mig personligen, och att ur den icke handhälsande personens perspektiv är ett uttryck för respekt, inte av nedvärdering, så är det min instinktiva känsla.
Dessutom är grunden för vägran att ta i hand en syn på relationen mellan könen som jag inte delar. Det handlar inte om en nedvärdering av kvinnor – men det handlar om en separation av könen, som grundas i en essentialistisk syn på kön. Att hävda att det måste få konsekvenser att vägra att ta kvinnor i hand kan alltså ses som ett sätt att försvara en jämställdhet grundad på en konstruktivistisk syn på kön.
Det är dock inte den argumentation Humanisterna för. De för istället ett tänk-om-alla-skulle-göra-så-resonemang, när de väl avfärdat tanken på att vägran att skaka hand skulle omfattas av religionsfriheten, eftersom inte alla muslimer vägrar ta personer av motsatt kön i hand, ”och lagen om religionsfrihet kan förstås inte täcka varje personlig tolkning av en trosuppfattning”.
Dagen efter kommenterade DN:s huvudledare http://www.dn.se/ledare/huvudledare/ratt-ska-vagas-mot-plikt/ artikeln. Det är faktiskt lite svårt att förstå vad den vill säga. DN kallar religionsfrihetsresonemanget irrelevant, eftersom ”människor har rätt att tolka sin tro själva”. DN slår emellertid fast att ”ta i hand är ett så vedertaget sätt att hälsa, att den som inte är beredd att göra det svårligen kan sägas stå till arbetsmarknadens förfogande eller vara berättigad till a-kassa”. Men å andra sidan avslutas ledaren med orden ”I jämbördiga möten finns ingen rätt till mer närhet än den andra parten vill ge. Och det är alltid den som vill minst som bestämmer var gränsen går. ”
Den förvirring som ledaren ger uttryck för tror jag är symptomatisk. Vi vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till de olika sätt att vara som nu finns i vårt land. Och framför allt om de är religiöst motiverade. Först var det som om religion inte fanns, och religiösa skäl togs inte på allvar. Sedan hände det att man nervöst acceptera allt som motiverades religiöst – och nu verkar det som om det finns en trend att ”sätta ned foten”: å nej, man kan minsann inte åberopa religion hur som helst. Och det kan man förstås inte. Sakta börjar nu statliga och kommunala myndigheter inse behovet av ökade kunskaper om religion, och det är positivt.
Den mening jag studsade inför i DN:s ledare var att det skulle vara en förutsättning för att få jobb att man tar folk i hand. Jag frågar mig häpet vilka arbeten det är som har handskakning som en bärande funktion. Visst, det finns kanske vissa representativa yrken där man ideligen möter nya människor och förutsätts hälsa på dem på det i dagens Sverige vedertagna sättet. Men i de allra flesta jobb och på de allra flesta arbetsplatser kan jag inte se att det skulle vara omöjligt att acceptera olika hälsningsformer.
Så jag håller verkligen med om att var och en måste få göra som den vill, och att det måste få konsekvenser. Men till skillnad från Humanisterna (och möjligen DN:s ledarsida?) tänker jag att konsekvenserna måste bli att vi blir bättre på att lära oss leva med mångfald. Och enda vägen dit är att tala med varandra, att hitta metoder för att skapa ett samtalsklimat där vi vågar fråga ”varför gör du så där”, där vi vågar berätta om våra reaktioner när vi blir sårade eller osäkra, och där vi är öppna för att lyssna till varandra. Då kan vi få ett helt batteri av möjliga hälsningsformer – som i ryska postens ”handtag, famntag, klapp eller kyss” – fast ännu fler: handen på hjärtat, bugning, ”namaste” med händerna sammanförda… Och om vi någon gång gjorde ”fel” så skulle det inte behöva kännas pinsamt, utan vi kunde skratta åt det tillsammans.
Och så det där jämställdhetsargumentet. Faktum är att jag tror att de flesta som har en essentialistisk syn på könen tar i hand. Eller vill kramas lite. Lite extra, till och med…