Vi och världen efter Mandela

12/12 2013 av Anders Wesslund

Ämnen: , , , , , , , , , , ,

-ANC, använder dom inte våld?

Efter en dryg timmes argumentation i ungdomsförbundets styrelse, där jag och min kompis hade argumenterat för medlemskap i ISAK, IsoleraSydafrikaKommittén, kom denna enda kommentar från en av ledamöterna. Ja, ytterligare någon fråga hade ställts men i övrigt var det tre ur samfundsstyrelsen vi diskuterade med. Ungdomsförbundet fick inte fatta beslutet själva utan dessa väktare. Kan det ha varit 1984?

Två år senare deltog jag på Folkriksdagen mot apartheid i Folkets hus i Stockholm. Mest påtagligt var kraften i så gott som hela folkrörelsesverige att samfällt ge stöd åt den samlade anti-apartheidkampen i södra Afrika. Vi var en del i den världsvida rörelsen som bidrog med att ge internationellt tryck mot regimen i Sydafrika. Nej, helt samfällt var det inte. Med på folkriksdagen var också en delegation från MUF, Moderata Ungdomsförbundet under ledning av Beatrice Ask. De röstade konsekvent mot förslagen om stöd till ANC.

Ytterligare ett par tre år senare var SKU, Sveriges Kristna Ungdomsråds rådsstyrelse en röst ifrån att få SKU att lämna ISAK. Sju ungdomsförbund röstade för att stanna kvar, sex för att lämna till förmån för ett försåtligt förslag från ett evangelikalt förbund. Jag var då ordförande i KRISS. Deras förbundsordförande var anhängare av Livets ord. Jag minns hur jag vid ett annat tillfälle sade till honom:
– Den Gud du bekänner känner inte jag.

ISAK bildades 1979 genom aktivt initiativ från flera av de kristna ungdomsförbunden och deras gemensamma engagemang via SKU. Lennart Renöfält; SMU:s internationelle sekreterare (tror jag han var), var flera år tongivande och viktig ordförande för ISAK. Tio år senare, 1989, just när apartheidregimen var som mest trängd, året före Nelson Mandelas frigivning, hade det varit en symbolhandling i totalt katastrofal riktning om de svenska kristna ungdomsförbunden valt att träda ur ISAK även om sex av oss varit kvar som enskilda medlemmar. Det hade gett eko internationellt.

Idag är detta historia. Det vi lärt oss från Sydafrika efter apartheids fall och övergången till ett demokratisk, fritt och icke-rasistiskt styre är att historien inte får glömmas, inte heller förvrängas. Sannings- och försoningskommissionen, the Truth and Reconciliation Commission, TRC, som leddes av ärkebiskop Desmond Tutu, sökte försoningens väg för sitt land. I det domstolsliknande organ som sattes upp var det möjligt för bödlarna och förtryckarnas utövare under apartheid att söka amnesti. Vad som krävdes var att de inför offrens anhöriga gav vittnesmål om sanningen om vad som hade hänt. Utan sanning, ingen försoning och heller inte heller möjlighet till att ge förlåtelse för dem som klarade att ge det. För att försoning skulle var möjlig och en fredlig framtid mellan folkgrupperna i Sydafrika behövde det som skett benämnas och bli sant – hur hemska vittnesbörden än var. Här kunde man se tydliga avtryck av kristna tankar kring försoning.

Nelson Mandela och ANC, som sedan bildandet 1912 hade ickevåldet som ledstjärna (influerade av Gandhi), valde efter Sharpevillemassakern 21 mars 1960, att ta till väpnad kamp. Mandela var med och bildade ANC:s väpnade gren – det var därför han satt fängslad i 27 år. Tillsammans med den sydafrikanska regeringen kom flera västländer att beskriva ANC och Nelson Mandela som terrorister – så sent som 2008 tog USA bort terroriststämpeln från Mandela. Man hade för stora egna ekonomiska intressen för att stödja befrielsekampen, istället gav man stöd till regimen.

När Nelson Mandelas minne idag hedras i en hel värld, är det mannen som visade vägen för försoning och hopp. Alla som idag hyllar och vördar honom för detta väljer därmed också att säga ja till de goda krafterna. Det ska vi alla välkomna. Men Mandela såg inte sig själv som en hjälte, ett helgon eller en människa större än någon annan. Han såg sig som en i sitt folk, som ledde dem och delade kampen med dem för sin frihet. Att vara sann mot honom är att då tillstå hela hans livsgärning, att det var och är en befrielsekämpe som gått ur tiden. Utan kampen hade heller inte hans försoningsgärning varit möjlig.
Att vara sann mot Mandela och det sydafrikanska folkets lidande, är att vara sann mot hela denne mans och hans rörelses historia. Annars är man heller inte sann mot sig själv, de ideal och de människor man företräder idag. Ansvaret att föra försoningens budskap vidare går genom oss alla, och våra politiska ledare – som en fortsatt sannings- och försoningskommission.

Hur skriver vi vår historia?