15/1 2014 av Erik Lundgren

Ämnen: apokalyps, Gud, Hiroshima, Lampedusa, Maya, miljöhot, Politik, Talmud, undergång, uppenbarelseboken

Hur ska det här året bli? Frågan formuleras mer eller mindre sofistikerat inför det nya året. I vår tid ofta med en optimistisk underton. Frågan kan också ställas burdust, kommer allt gå åt pipan, kommer jorden att gå under? Katastroftänkande går i vågor. Misstolkningen av den så kallade Mayakalendern gav ett för känslorna kittlande uppsving 2012. Rädslan för kärnvapenhotet klingade av när det kalla kriget avlöstes av den globala uppvärmningen. Miljöhoten hopar sig över en alltmer mörknande himmel med en hastighet, som med vetenskaplig precision förutsägs av det gradtal som gäller 2050. En, två eller många fler grader, bestämmer både graden av undergång och hur fort den kommer.
Undergången behöver inte vara total, ibland sitter några på åskådarplats och ser på andras undergång. Krigshärdarna i Mellanöstern, människorna i vågorna kring Lampedusa, horderna av människor som tar en sista chans innan det oundvikliga slutet kommer. De sträcker ut sina händer till oss, som ser förtvivlan i deras ögon, vi som vet skillnaden mellan vi och dem.
Uppenbarelsebokens mäktiga skildringar av den slutliga undergången liknar andra religiösa undergångsvisioner. Den muslimska världens undergångsscener, liksom Ragnaröks och Uppenbarelsebokens slutscener är inledningen till något större och bättre. Konungens återkomst i Sagan om Ringen anknyter till tankarna om den våldsamma undergångens renande kraft inför övergången till en ny god värld. Där skiljer sig de religiösa undergångsscenariorna från de vetenskapliga världsbildernas totala kollaps.
Begreppet apokalyps används ofta för att beskriva den totala undergången. Dock ordet betyder egentligen avtäckande eller uppenbarelse, jmf Uppenbarelseboken. Kan innebördsförskjutningen från uppenbarelse till undergång säga oss något? Eller ska frågan vändas?
Det finns en berättelse i Talmud om en judisk lärd, som plågades av det av Gud själv instiftade dödsstraffet. Att ändra Guds lagar skulle vara hädelse. Men den judiske lärde fann en lösning, nämligen att genom ett system av regler och handlingar hindra att någon blev dödad. Att skjuta det oundvikliga så långt fram att den aldrig blev verklighet.
I all sin enkelhet är det inte lösningen? Efter Hiroshima är kärnvapenhotet en del av mänsklighetens öde, men när sker urladdningen? Och miljökatastrofen verkar oundviklig, det är snarare en fråga om när och hur. Det vill säga den stora katastrofen är lika given som Guds beslut om dödsstraff. Men vi kan på vägen dit göra något, lindra miljöbelastningen, förstöra alla kärnvapen, stoppa vapenförsäljningen till världens oroshärdar. Vi ser stora apokalyptiska händelser framför oss med mer eller mindre evidensbaserad klarhet. Men det ligger i vår mänskliga förmåga att hindra eller med den Talmud-lärde åtminstone uppskjuta dem.
Det finns dock en undergång vi inte kan göra något åt, den egna döden. I min ålder ser jag mina jämnåriga 70+-åringar med större eller mindre stoicism se sitt allt närmare öde i vitögat. Vi som har barnbarn ser med oro på skolans utveckling, vi vill att välfärdssamhället skall finnas kvar, att begreppet solidaritet skall fyllas med ett reellt innehåll. För alla dessa goda ting står döden i vägen, vi kan bara göra något en kort tid. Men de kloka äldre jag talar med är angelägna att de goda avsikterna skall överleva vår egen livstid. Det finns olika politiska lösningar på dilemmat, men de förenas av en egenskap, långsiktighet, att räcka längre än det vi ser just nu, längre än vår kvarstående livstid.
Är det därför vi ser med tilltagande olust på det pågående politiska spelet, med kortsiktiga medieutspel, där det enda viktiga instrumentet saknas? Det goda samhället ska vara så stabilt att undergången förskjuts förbi nästa valrörelse och mandatperiod. Förståelsen om riskerna för mänsklighetens undergång ska leda till så kloka beslut att det blir en apokalyps – en uppenbarelse.