4/4 2014 av Anders Wesslund
– Ni lovade att hjälpa oss. Hur kan ni göra så mot vår familj?
Han vänder sig mot telefonen mitt på bordet och jag får orden översatta av tolken som finns med på en linje. Rösten är allvarlig. Samtidigt som den är anklagande och uppfordrande är den nära att brista. Det är Rafael som uttalar orden, den tioårige grabben som idag är här på mottagningen tillsammans med en vän till familjen. Hans mamma orkade inte följa med, hon har gått djupare in i en depression efter familjens sista och definitiva avslag. Pappa är psykiskt sjuk och familjen är splittrad sedan en tid. Det är tredje familjen på kort tid vi möter, min kollega och jag, som har fått avslag i sin asylprocess. Idag sitter jag själv med Rafael. Han har varit med om alltför mycket och hans djupaste fråga är: har ni ingen medkänsla?
Jag vet när jag sitter där att jag måste ta emot anklagelsen. Rafael har ingen annan att rikta den till. Han måste få ställa mig till svars, försök till förklaringar från mig skulle vara att inte ta hans djupaste förtvivlan och tvivel på människor på allvar. Finns förresten förklaringar? Han är på väg att brista, gå sönder inombords där han sitter framför mig. Han trodde att vi förstod, hade medkänsla, och därför har han säkert hört oss lova och han måste tro att vi skulle kunna hjälpa hans familj att få stanna. Mina reaktioner, som jag registrerar inom mig är skuld och skam, och mina tankar är, att det här är en ytterst viktig stund, ett kairos, och jag måste vara helt och fullt mänsklig i stunden. Mina rationella svar, om att som vårdpersonal inte kunna påverka beslut, kan inte möta Rafaels existentiella fråga. Och som representant för det land och det folk hans familj satt sitt hopp till, så bär jag på vårt kollektiva svar:
– Nej, vår medkänsla är inte tillräckligt stor. Vi har graderat ert lidande och det är inte tillräckligt stort för att ni ska få stanna.
Rafaels upplevda svek är sant.
För att skydda oss i detta land har vi satt upp kriterier för vår invandrings- och asylpolitik. Utifrån dem tar vi oss rätten att bedöma flyende människors lidande och behov. Vi lutar oss mot kriterierna, skapar rationella skäl för att försöka rädda vår egen humanitet. Men mot tioårige Rafaels fråga denna förmiddag på BUP-mottagningen finns inget skydd. Allt är naket, avklätt. Min enda lättnad är att Rafael visar att han vill komma tillbaka igen. Kanske bär och håller det som sker mellan oss i rummet, kanske behöver Rafael inte gå sönder helt inom sig. Skulden däremot, min egna och den gemensamma skuld jag är bärare av, får vi i detta land fortsätta att bära på.