31/8 2014 av Helene Egnell

Ämnen: gammelmedia, Haaretz, ISIS, islamofoba/antisemtiska agendor, Karin Halttunen, Koranen, Viralgranskaren.se, ”the pornography of pain”

ISIS tänker könsstympa alla kvinnor mellan 11 och 46 år! Så fasansfullt, klick. Ögonblicket efter att jag delat den gruvliga nyheten kom eftertankens kranka blekhet: kan det här verkligen stämma? Ett inte alltför avancerat sökande på nätet avslöjade att detta var ett falskt rykte som första gången börjat spridas i Syrien för två år sedan. Denna gång gavs det trovärdighet genom att ha spridits av en FN-tjänsteman som borde veta bättre.
Det här är bara ett av de falska rykten som spridits i samband med sommarens grymma händelser i Mellanöstern. Ett annat var detta med korsfästa kristna i Mellanöstern. Bilden som illustrerade artikeln förde på något sätt tanken till gamla oljetryck, och den som läste det finstilta kunde se att den kom från folkmordet på armenier i början av förra århundradet. Snart visade det sig att även detta rykte var falskt. Den enda bild på någon som blivit korsfäst under ISIS framfart lär föreställa en muslim, som troligtvis dödats innan han spikades upp på korset androm till varnagel. Förfärligt och barbariskt, men långt ifrån ryktet om att korsfästelse var ett straff som islamisterna reserverat för kristna. Många av de lemlästade barn som illustrerat artiklar om kriget i Gaza har visat sig vara hämtade från Syrien. En och samma bild på en raserad kyrka i Syrien har fått illustrera rykten om att andra, helt välbehållna, kyrkor attackerats.
Och så var det kvinnan i Uppsala som enligt olika counterjihadistiska, rasistiska, ultrasionistiska internetsajter och t o m Haaretz som normalt sett är en tillförlitlig källa, anfallits och misshandlats av ett gäng muslimer i Gottsunda, som var iklädda sjalar i de palestinska färgerna, för att hon burit en davidsstjärna runt halsen. Kvinnan sade sig inte ha vågat polisanmäla av rädsla för att muslimerna skulle få reda på hennes namn och hämnas. Sajterna ondgjorde sig över att ”gammelmedia” av pur politisk korrekthet valt att inte rapportera om detta dåd. Nyheten illustrerades av ett foto på en glad blond kvinna, och ett foto som visade ett uppsvullet ansikte med helt igenmurade ögon. Hm, tänkte jag luttrat – den där bilden skulle kunna föreställa vem som helst. Och eftersom hennes namn nu spridits på allehanda internetsajter hade det väl inte gjort något om också polisen fått det? Mycket riktigt – snart kunde Metros Viralgranskaren meddela att fjädern som denna höna byggts av var att någon spottat på kvinnan och kastat ur sig ett antisemitiskt glåpord, vilket hon anmält till polisen. Vilket naturligtvis är oerhört illa i sig – men något helt annat än den story som spreds.
Det räcker så väl med alla de grymheter som ISIS faktiskt begår, med alla de barn som faktiskt dödats i bombningarna av Gaza, med de trakasserier i form av glåpord och spottloskor som judar, muslimer och rasifierade personer dagligen drabbas av i Sverige. Varför dessa falska nyheter, och vad gör de med oss?
Det obehagliga är att det inte räcker med att det finns en massa grymhet och lidande i världen, utan att det finns de som utnyttjar lidandet för sina egna syften. För naturligtvis har de som sprider dessa rykten ett syfte. Dels kan det förstås handla om att man bara vill skruva upp temperaturen lite grann för att få världen att lyssna. Men dels finns det helt klart islamofoba, antisemitiska och allmänt rasistiska agendor, där man vill utmåla sina hatobjekt som omänskliga och barbariska. Och till en del lyckas man säkert.
Men risken, när det falska ryktet avslöjats, är ju också att det får motsatt verkan. Nästa gång vi hör om angrepp på kristna/palestinier/judar tänker vi kanske att det där är nog överdrivet, det är säkert inte så farligt ändå… Det blir som med pojken som ropade ”vargen kommer”.
Och den riktigt obehagliga frågan vi alla måste ställa oss är varför vi så gärna delar dessa vidriga bilder och nyheter. Är det bara moralisk upprördhet, eller finns det något som är släkt med ”skräckblandad fascination”? Historikern Karen Halttunen har myntat begreppet ”the pornography of pain” för hur medkänslan med de lidande kunde få en nästan pornografisk kvalitet när ett känslosamt och humanitärt ideal utvecklades på 1700-talet – en fascination och lockelse i det som man ville ta avstånd från. Lidandespornografi skulle man kanske kunna säga på svenska.
Det kittlar lite att läsa om grymheter. Och för kristna finns det sedan den första kyrkans tid en särskild frestelse att romantisera martyriet och glorifiera lidandet. På internetsajten Wazala finns en utmärkt artikel om detta.
Det finns alltså skäl att hejda sig och försöka utöva lite mindfulness nästa gång en länk om ohyggliga grymheter dyker upp i flödet på sociala medier. Stanna upp och känna efter. Varför vill jag läsa denna länk och konfronteras med dessa upprörande bilder? Handlar det om ”lidandespornografi”? Och om man känner att man trots allt nog vill läsa och dela finns det anledning att ställa sig de nyktra frågor som Viralgranskaren rekommenderar:
1. Vem är det som berättar det här? Vad har personen eller källan för motiv att sprida vidare storyn?
2. Var och när hände det? Framkommer det inte riktigt i storyn var händelsen ägt rum, eller är artikeln gammal?
3. Finns det konkreta fakta att ta fasta på i storyn? Saknas referenser till namn, fysiska platser eller en bestämd tidpunkt i storyn?
4. Verkar det för bra för att vara sant? Är storyn som gjord för att twittra eller facebooka?
Om svaren är ja på en eller fler av frågorna ovan, hitta ytterligare minst en trovärdig källa som stödjer storyn. Om du inte hittar det – dela för guds skull inte vidare storyn på sociala medier, manar Viralgranskaren.
Och jag vill tillägga – även om uppgifterna förefaller vara sanna måste man fundera över vems ärenden man går när man sprider artikeln. Har den en tydlig islamofobisk, antijudisk, eller rasistisk tendens, eller ger uttryck för en glorifiering av lidande, ska man kanske ändå avstå. För min del har jag beslutat att bara dela positiva nyheter, som lyfter fram dem som trots allt verkar för förståelse och samarbete över alla de gränser våldet vill dra upp.