29/9 2014 av Lars Söderholm

Ämnen: Aristoteles, Bachtin, Galileo, Kepler, Maria Küchen, Mohammad Fazlhashemi, Namlis, Ola Sigurdson, P J Anders LInder, Reza Azlan, Romantiken, Schleiermacher, Sjestov, Tycho Brahe, Upplysningen

Övergången mellan förmodern och modern tid ägde rum på 1600-talet. Den föregicks av renässansen. Naturvetenskapen hade på allvar börjat erövra mark. Galileo gjorde sina grundläggande mekaniska experiment. Han bröt bland annat med Aristoteles föreställning att det behövs en kraft för att hålla ett föremål i rörelse. Istället är det så att ett föremål fortsätter sin rörelse med konstant fart efter en rät linje om inga krafter verkar. En avsevärd förskjutning i tänkandet. Vilan förlorade därmed sin speciella status. Lagar för fallrörelse upptäcktes gradvis.

Kepler studerade planetbanorna noggrant, använde sig av Tycho Brahes mycket noggranna observationer. Kepler formulerade sina tre lagar för planeternas rörelser. Det blev klart att jorden inte är i centrum av universum, utan snarare solen. Jorden var bara en planet bland ett antal andra som kretsade kring solen. Planeterna rör sig i ellipsbanor med solen i ena brännpunkten. Tänker man sig en linje från solen till en planet, så sveper den på en given tid ut lika stor area var planeten än befinner sig i banan. Dessutom finns ett samband mellan planetens omloppstid och storleken på banan. Keplers lagar är alltså tre mycket precisa formuleringar.

Ett ytterligare mycket stort steg tog Newton som formulerade sin grundläggande lag att en kropps acceleration ges av den kraft som verkar på den, delad med kroppens massa. Han formulerade också sin lag om gravitationen: den avtar med kvadraten på avståndet. Det anmärkningsvärda är att när dessa två lagar kombineras blir det möjligt att härleda Keplers lagar för planetrörelsen. De är alltså en logisk konsekvens av Newtons rörelselag och hans gravitationslag.

Genom dessa upptäckter förändras gradvis och mycket genomgripande synen på Universum och människans plats i Universum. En lagbundenhet i naturen som kunde formuleras i matematiska termer blev tydlig.

Upplysningen är i hög grad präglad av naturvetenskapens stora framsteg. Den är också uttryck för en strävan mot människans myndigblivande, ett bejakande av hennes förmåga att göra sina egna iakttagelser och dra sina egna slutsatser. – Att hela denna utveckling i hög grad påverkat och påverkar det religiösa tänkandet är uppenbart. Schleiermacher är en filosof och teolog som lever i gränsen mellan Upplysning och Romantik. Han betonar den personliga erfarenheten i religionen.

Vid sommarmötet tecknade Mohammad Fazlhashemi, tidigare professor i idéhistoria i Umeå, nu professor islamisk teologi och filosofi i Uppsala. Han talade över Demokratisk religiositet som förutsättning för fred. Fazlhashemi menar att mycket av det teologiska tänkande inom islam har en förmodern prägel. Det grundläggande perspektivet är teocentriskt och där formuleras de plikter människan har i förhållande till Gud. Det moderna tänkande är istället antropocentriskt och här handlar det istället för människans plikter om hennes rättigheter. När det formuleras så tydligt ser man både ett väsentligt framsteg från förmodernt till modernt och samtidigt att något väsentligt riskerar att gå förlorat.

Fazlhashemi talade om muslimska tänkare och teologer som arbetar med att förbinda islam med den moderna verkligheten. De utvecklar ett teologiskt tänkande som förbinder dessa två. Han nämnde en muslimsk skriftlärd som under decennier bor i Berlin och studerar Schleiermacher, för att se hur kristendomen har mött moderniteten och upplysningen.

Det här betyder också att hitta nya sätt att läsa Koranen. Precis som vi inom den kristna traditionen brottas med att hitta nya och mogna och ansvariga sätt att läsa Bibeln. Det historiskt-kritiska perspektivet börjar vinna inträde i Islam.

Reza Azlan har skrivit boken Upprorsmakaren, där en kontroversiell bild av Jesus tecknas. Den är intressant recenserad av Maria Küchen, se https://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/maria-kuchen-jag-koper-inte-den-bild-av-jesus-som-reza-aslan-malar-upp-i-uppro/ liksom av Ola Sigurdson i https://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2409879-reza-aslan-upprorsmakaren-berattelsen-om-hur-jesus-fran-nasaret-blev-jesus-kristus

Azlan intervjuades av P.J. Anders Linder i Axess TV. Han ger där sin syn på islam i världen. Han menar att något han liknar vid Luthers omvälvning inom kristendomen äger rum i islam. Koranen har på senare tid blivit översatt till mängder av olika språk. Det nya är att många grupper inte längre känner sig bundna av traditionens tolkningar av texterna utan fria att tolka efter eget huvud. Det vore intressant att få detta Azlan berättade kommenterat och bedömt av specialister på området.

Bland dessa tolkningar finns också våldsbejakande sådana. Fazlhashemi menar att bakom vissa av dessa ligger en föreställning om att gå tillbaka till den tid som rådde under den allra första tiden av islam, profetens tid. Han menade att dessa tolkningar präglas av ganska mycket okunskap – vår europeiska historia har också bakom sig blodiga krig i religionens namn.

Intressant här är också att läsa Elena Namlis bok ”Kamp med förnuftet. Rysk kritik av västerländsk rationalism”. Där möter vi författaren Dostojevskij, filosofen Sjestov och litteraturteoretikern (och filosofen) Bachtin som alla brottas med Upplysningens integration i Ryssland. De menar att något grundläggande mänskligt går förlorat genom Upplysningen, att lidandets verklighet döljs bakom en distanserande och rationaliserande hållning. Här blir tydligt hur svårt modernitetens och upplysningens integration i en kultur som inte från början omfattade den var.

Övergången från ett förmodernt teologiskt tänkande till ett modernt har inte varit utan smärta och svårigheter i Europa. Den är inte lätt någonstans.

En grundfråga är om vad kan lära oss av vår egen europeiska historia. Säkert är det meningsfullt att teckna den, lägga den bredvid det som sker idag, lägga bilden bredvid det vi ser inom den islamska världen.