Essentiell sanning och relationell sanning

4/11 2014 av Sten Högberg

Ämnen: , , , , , ,

Lars Söderholm och Anders Wesslund har i de två senaste texterna i denna blogg tagit upp intressanta aspekter av det moderna och sökt identifiera den förlust som uppstått i övergången från förmodernt till modernt tänkande. En förlust av medkänsla nämndes bl.a. som ett exempel på något gott som får svårare att hävda sig i det rationella och logiskt intellektuella ideal som det moderna erbjuder, inspirerat av vetenskapens landvinningar. Jag tror det är viktigt att identifiera förlusterna i ett paradigmskifte för att kunna förstå varför det blir så – om det är en förlust man måste ta eller om det är en försnävning av det moderna tänkandets möjligheter som åstadkommer förlusterna. Jag misstänker det senare. Det finns starka fundamentalistiska drag i den moderna traditionen som jag tror är lika farliga som religiös fundamentalism, som jag med Karen Armstrong, ser som en osund sammansmältning av förmodernt och modernt tänkande.

Jag var på retreat i helgen och fick alldeles i slutet av retreaten en bok i min hand. Det var en missiologisk rapport från Svenska Institutet för Missionsforskning: Religionsteologi och Religionsmöten, Missio nr. 23. Det var en sammanställning av texter från olika delar av världen och en av redaktörerna var Carl Sundberg som jag känner som pastor i Equmeniakyrkan i Halmstad. Den andre redaktören var en norsk professor Aasulv Lande. Denne norrman gav en inledande översikt kring läget för religionsdialogen i världen och framför allt i vilka typer av dialoger den kristna västerländska kyrkan står i. Ett av de fält han identifierade var dialogen med det sekulära moderna och postmoderna västerländska samhället. Han lyfte fram sanningsbegreppet som ett generativt tema. Det moderna tänkandet som följer av de västerländska vetenskapliga upptäckterna menar han i huvudsak rör sig med ett essentiellt sanningsbegrepp, vilket inspirerar allt annat tänkande i den moderna kulturen. Det skapar gärna en begränsning i mötet med andra kulturer än den västerländska. Jag diskuterar här nedan temat utan hänvisning till Aasulv Landes text, men utifrån mina egna erfarenheter. Jag skulle vilja omformulera essentiell sanning till följande sats: All sanning måste kunna härledas till något faktiskt, tydligt, påtagbart.

De flesta människor med rötter i västerländsk kultur i dag säger ja till en sådan sats. Till och med djupt religiösa människor säger ja till det utan att tänka på att t.ex. sanningen om Guds kärlek som för många upplevs som kärnan i en kristen människas tro, inte faller under begreppet essentiell sanning. Därmed uppstår en inre konflikt hos en modern människa som antingen är öppen och sårig eller dold och gömd i det omedvetna. En medveten modern tänkare låter en sådan konflikt vara öppen och sårig. Men många religiösa är idag traditionsmoderna. Man är modern för att alla andra är det men lever ändå med förmoderna tankemodeller. En del förvandlar sina icke essentiella sanningar till sådana genom att hävda formella auktoriteter som grund. Bibeln likställs med en vetenskaplig rapport ur auktoritetssynpunkt. Då går det att hävda absoluta sanningar – som jämställda med essentiella sanningar, vilket skapar konflikt i den moderna kulturen mellan religiösa och sekulära men också mellan religiösa som förhåller sig öppna och såriga och dem som inte vill erkänna sårigheten utan vill hävda sanningen som absolut. Det är en sak om man ställer sig utanför det moderna men en annan sak om man samtidigt lever i och erkänner det moderna. Många sekulära lever också i denna dubbelhet.

Aasulv Lande lyfter också fram det han kallar en relationell sanning. Ett begrepp som blivit användbart i de religionsdialoger som pågår med österländska religioner bland annat. Det öppnar för ett sanningsbegrepp med vidare kontext som tydligt kan erkänna relationella erfarenheter som sanningar. Religionerna kan beskrivas som olika språk för relationer mellan människor och det som står över människan, naturen, kosmos, Gud. Även den moderna människan kan erkänna att en relation är verklig på ett annat plan än det essentiella. Men om det är den essentiella sanningen som gäller så blir allt annat ovidkommande i slutändan. Den essentiella sanningen kring relationer finns i vad en relation skapar för faktiska konsekvenser i handlingar och historia. Den relationella sanningen handlar om det osynliga fältet mellan de noder som har relation. Den kan ha olika kvalitet som får olika utslag i praktiken. Att erkänna de relationella sanningarna har religionerna olika språk för. Det är språk som kan härbärgera begrepp som medkänsla, kärlek, hat, tillit o.s.v. Jag är övertygad om att möjligheten finns att hantera relationella sanningar inom det moderna tänkandet, men det underordnas lätt i en alltför snäv fundamentalistisk modernitet.