Sanning i relationell och personlig mening

15/11 2014 av Lars Söderholm

Ämnen: , , , ,

Sten, tack för dina intressanta tankar kring essentiell sanning och relationell sanning!

Vid bordet bredvid mitt sitter fyra unga flickor med varsin latte. Replikerna hakar i varandra. Stämningen är god där. De verkar utbilda sig till förskollärare hör jag.

Mina funderingar dras till det du skrivit. Inget av de två begreppen har jag hört tidigare. När jag läser dig uppfattar jag det som att essentiell sanning är ett sanningsbegrepp som ligger positivismen och den analytiska filosofin nära. Det första sanningsbegreppet handlar om att stå utanför och iaktta. Namnet relationell antyder mer vad det sanningsbegreppet syns innehålla. Det verkar ligga nära ett hermeneutiskt sanningsbegrepp. Det räknar in att vi befinner oss inuti det vi uttalar oss om. Och det räknar också med att kunskapen inte kan börja från noll, utan förutsätter en förförståelse.

Det här väcker några funderingar i mig kring sanning i meningen relationell eller personlig sanning. Jag tänker på vad vi ibland kan säga: hon är en verkligt sann människa! Nära detta ligger frågorna: vem är jag? Vem är du?

Sanningen kan ju då också bli attraktiv, att vi dras till sanningen. Ibland är det väl tvärtom, att vi undviker sanningen. Sanningen som ska göra oss fria. – Kan måttet av frihet sanningen föder också vara ett mått på sanningens halt?

Kväkarna räknar med ett inre ljus. Den kristna traditionens mystiker räknar med ett inre ljus. Vad ger ljuset näring? Tystnaden, stillheten, tänker jag. Men också samvaron. Ringen av tysta människor som samlas i en kväkarandakt.

Sanning kan växa i ett lyhört samtal, en lyhörd gemenskap. Något kan bli berört, sättas i rörelse.

*

Och hon tar fram några bilder, lägger en av dem på bordet mellan oss. Jag ser att hennes ögon fuktas. Bilden är lite större än ett spelkort och den är sepiabrun, som bilderna oftast var för ett sekel sedan. Det där är min mormor, säger hon och berör gestalten på bilden. Tre barn där bredvid. Min mamma, fortsätter hon. Och min moster och min morbror.

Det är en mycket nött bild och den är hoplappad med tejp. Hon berättar att bilden blivit så sliten i en ficka. Hennes morfar bar den i sin uniformsficka hela kriget. Så tar hon upp bilden och jag ser hur ung och vacker hennes mormor var där. Efter en lång paus tar hon bilden i handen igen. Nu kan hon inte hålla tillbaka gråten. När nästa barn skulle födas, då dog Mormor, säger hon.

*

Och de fyra flickorna fortsätter sitt samtal. Jag hör fragment av meningar. Stämningen mellan dem är god, det är uppenbart.