7/1 2015 av Erik Lundgren
Författaren och filosofen Lena Andersson hade nyligen en omfattande och tankeväckande kolumn i DN efter omläsning av Poppers Det öppna samhället och dess fiender. I det antika Athen kunde man urskilja två uppfattningar om samhället. Platons efterföljare såg staten som en organisk kropp, vars beteende följde lagar, som nästan hade samma karaktär som naturlagar och som möjliggjorde att man kunde ge olika medlemmar av samhället bestämda roller – eftersom samhället är på ett visst sätt har filosoferna och militärerna givna roller. Sofisterna däremot ifrågasatte detta, och hade divergerande uppfattningar om olika gruppers roll i samhället. I vår tid har inslag av marxismen tillskrivits en platonistisk uppfattning, som att det ligger i kapitalismens natur att skapa kriser och vara självförintande. Eftersom kapitalismen är på ett visst sätt, så förstår man varför klasskillnader uppstår. Lena Andersson tar upp flera aktuella exempel på platonister och sofister med viss sympati för de senare.
En av mina vänner ställde frågan till sina vänner, är du platonist eller sofist och fick många svar. Jag blev henne svaret skyldig. Det är lätt att förstå att Sverigedemokraternas tal om nationer stämmer bäst med platonismens essentialism. Därför kändes det konstigt att kalla sig platonist. Dåligt sällskap alltså.
Jag vill ha ett öppet samhälle med många olika röster. Demokrati kräver att det finns en opposition mot makten. Och det är en tillgång för kulturen att icke svenskfödda gör sig tydligt hörda. Demokratin mår väl av många sofister. Demokrati skall vara på ett visst sätt. Ligger det i demokratins väsen att sofisterna finns? Alltså platonism med sofism. Därav mitt uteblivna svar.