JesusärCharlieHebdo

24/1 2015 av Sten Högberg

Ämnen: , , , , , , ,

I efterdyningarna av terrorattacken mot franska satirtidningen och judiska kosherbutiken har kyrkor bränts och kristna dödats. Moskéer har attackerats och judar, muslimer och kristna har känt hoten växa på olika håll i världen. Människor har tagit ställning genom att identifiera sig i olika hashtaggar som Helene Egnell har lyft fram i tidigare bloggar. Terroristerna har nått sitt mål – att destabilisera Europa, att vända grupper mot varandra och att få Europas länder att öka säkerhetsåtgärderna så att befolkningen får det trängre. Terrorns mål är fruktan och sänkning av tilliten inom och mellan länder.

Vad har vi för skydd mot sådana krafter som vill förändra oss åt fel håll? Skyddet handlar inte om säkerhetssystem utan om humor och satir. Där är jag enig med Charlie Hebdo. Men det finns bra och dålig satir. Det har tjatats till leda i massmedia att satir alltid slår uppåt mot makthavare. Slår skämten neråt är det inte satir då är det maktutövning och maktövergrepp. Det är värt att återupprepa för alla är inte eniga om det. Kan jag som europé sprungen ur kristen kultur, med svensk och europeisk lagstiftning med dess rättsvårdande skyddsmakter i ryggen, göra satir av muslimska symboler utan att slå neråt? Ja det tror jag – men bara om jag väljer symboler som bestämt kan knytas till den minoritet av fanatiker som är ett faktiskt hot mot Europa. Inte genom att lättvindigt håna Muhammed. Det får bara västerländska islamofober att skratta medan terroristerna kan skörda ännu fler muslimska anhängare.

Det är för enkelt att håna allmänna muslimska symboler som majoriteten av de fattiga och förtryckta muslimska grupperna inom muslimska och europeiska länder identifierar sig med. Om satiren ska ha effekt som motstånd mot terrorhotet så ska det få inte bara kristna eller sekulära européer att skratta åt eländen utan också alla de muslimer som inte solidariserar sig med våldet och terrorn. Om man inte kan så mycket mer om en främmande religion än vad man nås av genom massmedia, som gärna frossar i våldet som skickligt orkestreras av terrorgrupper och totalitära regimer, då slår satiren fel.

Det finns en satirisk tradition inom islam, liksom det finns inom judendom och kristendom. Jag ser Jesus som en mycket skicklig satiriker. Han ritade aldrig bilder (utom en gång då han ritade i sanden) för det var ingen större vits i dåtidens massmediala landskap. Han berättade historier istället. Historier som förmodligen fick de fattigare och mer utsatta åhörarna att vrida sig i kvävda skratt, medan företrädarna för det religiöst politiska etablissemanget att rodna av kvävd ilska. Därför hade han horder av efterhängsna åhörare som ville höra mer och därför fanns det alltid utsända agenter från maktens centrum som bevakade och testade hans politiska gränsdragningsförmåga. Han var dåtidens Charlie Hebdo om liknelsen tillåts.

Dagens mer bokstavstrogna bibelläsare eller sekulära, som lever på fördomsfulla rykten och som förstår hans texter som faktiska beskrivningar av sakernas tillstånd eller himmelrikets eller helvetets konstruktion, riskerar att missa målet och poängerna. Hans poänger gav de utstötta lindring och självrespekt medan han själv utsattes för maktens rädsla och vrede och fick sätta livet till och blev därmed odödlig. Alla religioners maktstrukturer och potentater behöver utsättas för avslöjande satir oupphörligt för att dess efterföljare inte ska luras in i orättfärdiga maktmönster. För en sekulär satiriker i Europa går det utmärkt att häckla kristna symboler för kyrkan har fortfarande en tung kulturell maktställning, även om politiken är sekulär. Att häckla judendomen är inte lika enkelt för det blir lätt antisemitiskt om man inte använder judisk satir. Att häckla islams våldssekter utifrån sekulär horisont är problematiskt om man faktiskt vill slå mot maktanspråk från islamistiska företrädare. Den enda rimliga väg jag ser är att samarbeta med muslimska satiriker som vet hur en slipsten ska dras i den kontexten.