Rädslan som dödar

27/3 2015 av Helene Egnell

Ämnen: , , ,

Bertold Brechts pjäs Regeln och undantaget handlar om en herre och hans tjänare som vandrar i öken och håller på att förgås av törst. Tjänaren hittar vatten, och kommer emot herren med vattenflaskan utsträckt. Men herren tar för givet att slaven håller i en sten för att slå ihjäl honom, så han tar sin pistol och skjuter ihjäl tjänaren. Senare frikänns han i domstolen, eftersom hans förmodan att tjänaren, som han alltid behandlat mycket illa, vill döda honom anses vara helt rimlig – det är regeln, undantaget är att slaven vill ge honom vatten.
Samma logik har vi sett prov på i många av de dödsskjutningar som amerikanska poliser gjort sig skyldiga till mot afroamerikanska medborgare, och de friande domstolsutslagen. Det anses rimligare att det är en pistol de drar fram ur fickan snarare än plånboken med legitimationen, sannolikare att de är beväpnade än obeväpnade.
Rädslan dödar. Den i och för sig inte helt obefogade rädslan för att den som är undertryckt och illa behandlad tar till våld skördar troligen fler offer än de tillfällen då den förtryckte verkligen går till attack.

Ett nytt och förskräckligt exempel på hur rädslan dödar fick vi genom flygolyckan i Alperna. Rädslan för terrorister, som lett till att dörren till cockpit bara kunde öppnas inifrån, ledde indirekt till 150 personers död.

Det är med rädslan terroristerna vill härska. Därför får vi inte låta oss styras av den rädslan. Visst, det finns anledning att vidta mått och steg för att skydda sig mot möjliga terrorscenarier. Men vi får inte låta de scenarierna överskugga allt annat. Rädslan för det som hotar utifrån får inte göra oss blinda för möjligheten att faran kanske finns inne i cockpit.
Om vi lever med en världsbild där regeln är att den som vinner på att slå ihjäl någon annan kommer att göra det, fast det i själva verket är undantaget, kommer vi att handla på ett sätt som bekräftar den regeln, som ökar hatet och rädslan. Därför måste vi finna vägar att bekräfta att regeln är att vi vill varandra väl, vägar att bekämpa rädslan och öka tilliten människor emellan.
”Nej, låt dig ej förskräckas i denna skräckens tid” sjöng Wolf Biermann på sin tid. Vi lever i en annan skräckens tid då hans maning känns viktigare än någonsin.