Vinterdvala

17/4 2015 av Lars Söderholm

Ämnen: , , , , , , , ,

Några kyrkor i Stockholm, bland dem Jacobs kyrka, visar emellanåt filmer och erbjuder efter filmen en möjlighet till samtal. För någon tid sedan såg jag Vinterdvala som några vänner rekommenderat. Filmen har vunnit en guldpalmen i Cannes 2014. Dess regissör är Nuri Bilge.

Filmen utspelar sig i Kappadokien i Turkiet. Det är vinter, det är kallt och det är snö. Personerna bor i hus eller lägenheter som är utgrävda i det mjuka berg som trakten är känd för.

I mycket är det ett relationsdrama. Där är hotellägaren och hans unga hustru. Där är hans syster som bor hos dem. Några bröder bor i ett hus de hyr av hotellägaren. Den äldre av bröderna har en son som går i skolan.

I en mening är miljön ganska exotisk. Men dramat har en universell prägel. Ytterst handlar det om i vilken utsträckning vi styrs av inlärda mönster, av kulturen vi vuxit upp i, religionen, andra värdesystem. Och i vilken utsträckning vi har möjlighet att förändras, att ta in något verkligt nytt.

Filmen är inspirerad av Tjechovs noveller. Jag erinrar mig en intressant bok av Lars Kleberg jag läste för några år sedan som heter Tjechov och friheten.

Tempot i filmen är långsamt och hållningen är mycket seriös. När det händer något på duken, drabbas man verkligen.

Hotellägaren skriver artiklar i den lokala tidningen. Han lever vid något slags gräns, är både traditionellt präglad av islam och på samma gång en tänkande sekulär person.

Hans syster är mycket rak mot honom och avsevärt kritisk. Tycker att det han skriver inte är på riktigt och att man hade väntat sig att han skulle skriva i ett större sammanhang. Hon tycker inte hans reflexioner är seriösa. Han lever med en tanke om att skriva den turkiska teaterns historia, men han kommer aldrig igång.

När hotellägaren med en av sina underlydande åker i trakterna, slår en sten ner på bilen och förstör en av sidorutorna. Det är en händelse som verkligen drabbar en som åskådare. Det visar sig vara sonen till den äldre brodern som har kastat stenen. De jagar honom, han faller ner i en bäck och blir våt och de tar honom med sig hem till de två bröderna.

Den yngre av de två bröderna är imam. Han är nästan överdrivet vänlig och försöker ställa allt tillrätta. Och berättar om sin äldre bror, som har ett mycket häftigt temperament och uppenbart är mycket känslig när det gäller sin heder.

Den unga hustrun känner sig reducerad av sin man. Hon börjar ta egna initiativ, drar tillsammans med byns lärare ihop ett antal personer för att skapa ett projekt i skolan. När hennes man får det klart för sig läxar han upp henne, talar om för henne att det här är något som är bortom hennes förmåga att klara av och försöker få henne att avbryta det här arbetet. Han behandlar henne som ett barn, han uppträder som en förmyndare för henne.

Men hon ger sig inte. Han får henne inte att vika sig. Det slutar med att han bestämmer sig för att ge sig av till Istanbul. Hur det utvecklas vill jag inte berätta mer om här.

Mönstret mellan hotellägaren och hans hustru. Deras livsmönster. Uppenbart förändrar hon sitt mönster. Kan han förändra sin hållning eller är han determinerad av de mönster han har i sig? Mansroll – och kvinnoroll.

Den äldre av de två bröderna är starkt präglad av hederskulturen. Hur långt styr den hans agerande, kan han ta ett steg bortom den?

Det är ett mycket djupt engagerande drama. Det utspelar sig i en exotisk miljö. Men de verkliga konflikterna, dynamiken – och bristen på dynamik – är allmängiltiga. Men också hur en tidigare händelse skapat ett mönster som avgör hur en person handlar i en senare situation.

Några takter ur Andantinot i Schuberts Pianosonat nr 20 tolkade av Alfred Brendel återkommer ett antal gånger i filmen. Melankolin i dessa takter uttrycker något mycket väsentligt, något som för ett väsentligt stycke vidare, bortom det vi ser på duken. Här finns Andantinot med Brendel

Tragedin, där ett inpräglat mönster bestämmer en människas agerande. Och något annat, en ansats där något görs nytt. Det är så allmängiltigt.