10/6 2015 av Erik Lundgren
I arbetet med en ny kyrkohandbok i Svenska kyrkan har det demonstrerats en konflikt, där ett antal kyrkomusikerorganisationer protesterar både mot arbetsprocessen och att de professionella synpunkterna inte beaktas. Kyrkan har en rik kyrkomusikalisk tradition att värna med början i gregorianiken över barocken, med den femte evangelisten, till nutida populärmusik. I Uppsala där jag bor numera illustreras detta tydligt i domkyrkan, där vacker körmusik sjungs på ett latin som få förstår numera. I agendan kan man följa en icke sångbar tämligen andefattig svensk översättning.
I samma stad finns gospelkörer som får en fullsatt förortskyrka att klappa händer med rytmen, sjunga med och dansa mellan stolsraderna. Jag skulle tro att den grupp som kyrkan särskilt vänder sig till, de svaga, utstötta och utanförställda, för dem är Pärleporten mer relevant än oerhört vacker gregorianik som vi välbeställda njuter av. Det är lätt att förstå den konflikt som finns mellan det akademiskt intressanta kulturarvet och det bullriga folkliga. Men en kyrka som vill vara öppen gör alla, måste kunna rymma alla slags musikaliska kulturuttryck.