17/9 2015 av Anders Wesslund

Ämnen: barnpsykiatri, elevhälsa, Filippa Reinfeldt, NPM, offentlig sektor, privatisering, Soc, Socialtjänsten Karlskrona, Socionomen, upphandling

En överfull tidbok gör att jag försöker att flexa in en halvtimme eller trekvart i förväg. Redan nu, fyra veckor efter semesterns slut är kroppen uppvarvad; jag vaknar ju ändå före sex varje morgon så under tidig morgon kan man stjäla sig lite ostörd tid. Man försöker hinna skriva klart på utredningen, journalanteckningen eller det fördjupade remissvaret innan det första av fem besök kommer, bortsett från samtalen man ska hinna ringa till rektorn eller socialsekreteraren. Ett återbud räddar skrivtiden men skjuter bara arbetsuppgiften framför och lämnar en familj kvar med sin vånda. Man fick inte med sitt barn den här gången heller.

Tisdag är klinikdag. Länskliniken samlar sina medarbetare för marknadsföring av den nya organisationsförändringen; ” för att vi måste”. Politiken har sagt sitt. Köerna växer, vårdgarantin klaras inte. Kvalificerade medarbetare har slutat, på ett år 28 av 65 på centralorten. Än svårare att rekrytera är det till länets mindre enheter. Marknadsföring? Till klinikdagen har det stora privata vårdföretaget från Stockholm kallats att presentera sin framgångsmodell; tre läkare tröttnade på landstingets tunga överbyggnad (ja, den är tung men till viss del nödvändig i offentlig vård), startade eget, knöt en styrelse till sig från näringsliv, professor från KI och aktiefinansiering – förutom vårdpengen i botten och ett välsignat ramavtal (där man kan säga nej till det som ligger utanför). Under Filippa Reinfeldts konkurrensutsättning av barnpsykiatrin vann man anbud i upphandling efter upphandling. På åtta år har man vuxit till 700 medarbetare och skapat en effektiv produktion. Erfarna och kompetenta medarbetare, redan anställningsbara, har man rekryterat från offentlig sektor eller direkt från universiteten. Med tidens och managementkulturens modeord säljer man in sig; vetenskaplighet, evidens, effektivitet. Hierarkin blir tydlig: läkaren äger, utredande psykolog med rätt testinstrument och förkortade utredningstider därunder.

Modellen är förförisk. Man har inga vårdköer. Beslutsvägar kortas. Onödiga revirstrider undviks, d v s biomedicinsk modell slår psykodynamisk och systemteoretisk. Förenklade neuropsykiatriska förklaringar. Allt går att korta, kapa. Övriga behov runt dessa barn lämnas i kommunal omsorg? Att kunskapsområdet är komplext, att arbetet är komplext minimeras till effektivt använda moduler och förment vetenskaplighet. Kritiska kunskapsperspektiv utelämnas.
Så lanseras NPM-modellen från neoliberalismens mest privatiserade storstad för ett landsting i den norra landsändan.
För att vi måste.

Dagen efter träffar kollegan och jag föräldrarna som vi haft kontakt med i två år, även tidigare. Nu, efter sommaren har barnet börjat må bättre, en vändning har skett. Vi kan avsluta kontakten. Vad har kontakten med oss betytt, frågar vi. Att vi kanske inte är så dåliga föräldrar som vi trodde. Att jag börjat tänka efter mer när jag gått härifrån, var två av svaren. Kvalificerat barnpsykiatriskt arbete, hantverk, ej enkelt att återge, ej möjligt att fånga i manualer eller moduler eller här i text – vem begär av guldsmeden att beskriva hur smycket förädlas? Än mindre att det ska standardiseras.

För lunchen idag ringde skolkuratorn. Hon undrade om jag fortfarande hade kontakt med en flicka vi mötts kring för ett halvår sedan. Man var från elevhälsan åter djupt oroade för hennes psykiska mående. Jag hänvisade henne vidare till kollegan som stal sig tid som inte fanns att ringa upp. Ett vanligt ärende på BUP; god samverkan och delad vanmakt mellan BUP, skola och Soc.

Träffade så slutligen landstingspolitikern i samband med lunchen idag. Vi bytte några ord. Han var märkbart skakad, jag frågade upp. Nu släpper alla fördämningar, sade han, och syftade på att efter sommaren har kostnaderna för de allra flesta landstingen i Sverige skenat i väg. Vilken är analysen, frågade jag. Den man fått var psykologisk; att man hoppats på mer pengar som inte kommit. Signalen efter valet förra hösten var: ”Anställ, pengarna kommer.” Än syns de inte till. Åtta år av uteblivna uppräkningar av statsbidragen har satt sina spår.
I dagens tidning en bitsk kommentar om statsministern, nu med egen budget till skillnad mot första halvåret: ”Vad vill han egentligen? Just nu framstår Stefan Löfven varken som en fajter eller förhandlare, utan mer som en person som hela tiden ligger steget efter.”

I min frus facktidning tar en artikel upp Socialtjänsten i Karlskrona och bristerna kring det uppmärksammade mordet på den åttaåriga flickan. Uppsägningar på löpande band av socialsekreterare efter och en 200 %-ig ökning av antalet anmälningar. Nya arbetsuppgifter utan kostnadstäckning från staten. ”Jag vill få till stånd ett samtal om Socialtjänstens uppdrag. Det är ett nationellt problem”, säger chefen.

Det är torsdag kväll. Imorgon är ännu en vecka inom den offentliga sektorn till ända.
Då åker jag till torpet.