9/11 2015 av Erik Lundgren
Under den pågående flyktingkatastrofen hör jag argument i debatten som kan kategoriseras i två grupper: Någon annan och makten som en tom plats. Sammantaget gör de mycket ont.
Någon annan. Gång på gång upprepas att Sverige tar emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Underförstått, de andra EU-länderna borde göra mer. Det vill säga, när Sverige är fullt skall någon annan som vi inte har beslutsmakt över rycka ut och hjälpa oss i vårt tillkortakommande. Många upprörs över att några tjänar pengar på flyktingmottagandet (typ Bert Karlsson), men tycks mena att några andra som också kan ge flyktingar tak över huvudet och en sängplats borde ta över. När flyktingmottagandet kostar mycket pengar, vill våra regeringar bestrida kostnaderna med medel från biståndet. Även om någon annan finns bland jordens fattigaste.
Nyligen ordnades en konferens i Frankrike kring filosofen Claude LeForts tankar kring makten som en tom plats (lieu vide). Makt menar han utövar den som hindrar den som vill eller kan göra något. Som exempel tas när vi ändrar beteckningen asylsökande till EU-migranter, så utövas makt, men den är ansiktslös, makten är en tom plats. Att stänga Europas gränser innebär att genomvåta flyktingar som tagit sig över Medelhavet skall återvända hem, skaffa ett pass, söka visum. Det är en makt som utövas av goda människor som följer ett regelsystem som kanske beslutats i demokratisk ordning. Det finns ingen (ond) Putin bakom den makten, eller någon som vi valt och kan avsätta.
Flyktingarna kostar. Att höja skatten kanske är ett ingrepp i mångas välfärd. Att hjälpa människor som flyr från fattigdom eller krig riktar uppmärksamheten mot oss själva. Det är Du och Jag som är den andre, Du och Jag som utgör underlaget för per capita-beräkningen.
Vi ska inte fylla maktens tomma rum med någon annan, även om det kostar oss pengar, kanske en inställd utlandsresa eller något annat som vi ser som en självklar del av vår välfärd.