Kvantmekanik och existens

25/11 2015 av Lars Söderholm

Ämnen: , , ,

Kvantmekanik, några tankar

I kvantmekaniken framträder materien som delvis oåtkomlig men på samma gång i en väldig matematisk precision.

Läge, hastighet för en partikel finns inte där innan vi tar reda på dem, de uppstår i själva mätningen. Mätningen kan inte idealiseras bort.

Föreställningen om en totalt objektiv verklighet därute är alltså inte helt adekvat.

Tre möjliga utgångspunkter och tolkningsperspektiv

Den utanförstående iakttagarens utgångspunkt. Det är naturvetenskapens förhållningssätt och tolkningsperspektiv. Naturvetenskapen själv problematiserar dock genom kvantmekaniken delvis denna hållning.

Det mänskliga samspelets, deltagandets. Detta tolkningsperspektiv innefattar mer av människan, det räcker här inte att vara en utanförstående, en iakttagare. Kärlek är mer än bara iakttagande.

I insikten om att verkligheten omfattar också den som iakttar, den som samspelar, den som deltar öppnar sig ett ytterligare tolkningsperspektiv. Också själva tolkningen, språket, tänkandet uppfattas som del av verkligheten. Det är antytt i formuleringen Det är i honom vi lever rör oss och är till… Det är mystikens tolkning som på samma gång är en icketolkning. Här hör bönen hemma.

Martin Buber har i Jag och du tydliggjort skillnaden mellan den första utgångspunkten och den andra, som för honom delvis omfattar också den tredje. Han kallar den första, iakttagarens, utgångspunkt Jag och det. Han gör tydligt att detta jag inte omfattar hela personen. Den andra utgångspunkten (och delvis den tredje) kallar han Jag och Du. Och detta jag omfattar hela personen.