Helande tröst

5/2 2016 av Anders Wesslund

Ämnen: , , , ,

”Vi människor är blott bristfälliga, okunniga, ibland hyggliga men ofta grymma. ..//..
Slumpen, smutsen, djävulskheten och falskheten, allt detta finns i världen. Men de rättfärdigar inte uppgivelsen…/… Att våga se världens tomhet och ändå sträva vidare. Att våga se människan som hon är och ändå älska henne.”

Medvetenheten, insikten om sig själv, om världen omkring är uthärdlig endast korta stunder. Om ens det. Flyktingar dör i sådan mängd över Medelhavet att man vänjer sig vid nyheterna. Som notiser bara. De knappt mer än noteras där inne. En del agerar, gör gott. Öppnar hem, ger av sin tid. Många av oss skänker, ger bidrag. För att vi vill, för att döva samvetet. Andra förhärdas, söker argument för att stänga gränsen, stänga hjärtat. För att slippa den egna dubbelheten.
Egentligen är det samma sak.

Är detta försök att hålla sinnet i balans, att hitta argument för att rättfärdiga sina handlingar? ”Världen som ett dårhus utan övergripande tanke, utan syfte där riter och regler vi skapar är till för att dölja verkligheten”? Det egna hjärtats mörker.

Flykten från friheten, från det outhärdliga ansvaret. Från att se in i sig själv, se klart. Från att se varandra, svara an.

Flykten till Historien, ett Folkhem, ett etniskt folks renhet, natur eller sanna identitet. ”Akta dig särskilt noga för dem som anser sig vara utvalda och rena”. Eller flykten till Framtiden, den enda vägen där penningen är ledstjärna.

Att inte frestas till att tillskriva Meningen, inte Gud, Historien, vår Natur.
Men det rättfärdigar inte uppgivelsen…
Är det bara en dåraktig tanke? Eller är det en imperativ röst i djupet av människan, en röst i kontakt med hennes sanna väsen, det som är rätt och sant? En spröd och skör tråd till varats ursprung?
”Att söka den skörhet som är styrka, söka den självständighet som ser andra, att söka den djupgående förmåga till gemenskap, som bara kan finnas i den, som vågar vistas nära sig själv.”

Att våga se människan som hon är och ändå älska henne.

”Kära vänner i ljus och mörker, i växlande väster öster. Ni är alltid mitt hopp och min helande tröst. // … i högerns paradmarscher uppåt – och det är socialismens väg ner, i slocknande vintrar och vårar, i kommande sommar och höst…// …Ni är alltid mitt hopp och min helande tröst.”
(Tankar inspirerade av, och med citat ur, Kjell Westös roman Där vi en gång gått om tiden runt och efter inbördeskriget i Finland 1918 samt lite från Lars Winnerbäcks Min helande tröst).

 

Efter att dessa tankar tänktes och skrevs ner i slutet av januari –16, läser jag idag, 5 februari, Maria-Pia Boëthius skarpa ledare (Att kommunicera med sju procent av folket) i ETC och, och tänker, det är allvar nu. http://www.etc.se/inrikes/missa-inte-nyhetsmagasinet-etc-helg (Den kan läsas om en vecka av icke-prenumeranter, tror jag. Relaterad artikel: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1650 Gatupatruller skapar rädsla på finska gator.)