Traditionell och strukturell rasism och dess motkrafter

27/2 2016 av Sten Högberg

Ämnen: , ,

Bland mina vänner på Facebook har jag också vänner som är mina teologiska kontrahenter och som bjuder upp till batalj ibland. Det är viktigt med en tagg i köttet som hindrar en att somna. Nu senast fick jag en länk från Anette Öhlin till en Avpixlat-krönika signerad Björn Norström. Den rasistiska texten gick ut på att man måste tala öppet om den ”strukturella rasismen” hos det arabiska folket, som jämförs med det i det närmaste antirasistiska svenska folket och de inte alls lika rasistiska folken i Västvärlden. Texten är som en godisskål för Sverigedemokrater och Nationalsocialister.

För mig känns det både komiskt och oroande att en skribent kan klyva sin personlighet så att man utan att blinka skickar en kanonad av historiskt erkända fakta om strukturell rasism som en anklagelse mot ett helt ospecificerat folkslag som kallas araber och samtidigt tonar ner eller helt suddar ut alla fakta om motsvarande rasism inom alla andra folk inklusive Europa, Västerlandet och Sverige – och som inte tycks se att det är ett rasistiskt uttalande. Det mest oroande är att så många köper detta betraktelsesätt som naturligt eller verklighetsförankrat. Hur var det nu Karl-Bertil Jonssons pappa uttryckte sig..?

Det som provocerar mig mest är att denna faktaspäckade smörja används för att varna för att varje invandrande ”arabisk” (osagt om det menas arabisktalande, etnisk arab, kulturell arab eller religiös arab – läs muslim) flykting är bärare av denna ”strukturella rasism” och potentiell införare av detta i Sverige. Eftersom jag börjar bli känd som försvarare av religiös mångfald i Malmö och särskilt anklagad för att vara islamälskare så tar jag på mig uppgiften att försöka klara ut – att religiös mångfald och hög tolerans för människor med andra världsbilder än vår egen – är enda vägen att mota bort en växande rasism i det svenska samhället. Jag skriver växande för att det alltid har funnits rasism i Sverige och den är både traditionell och strukturell. Den rasism som ovedersägligt bör följa med flyktingströmmar är inte strukturell utan traditionsbunden. Sådan rasism tar generationer att få bort så länge inte Sverige vänder sin antirasistiska sida mot våra flyktingar. Istället blir det allt tydligare att vårt land vänder sin rasistiska sida till, dels genom vår befolknings traditionella rasism på gatorna och i sociala medier, dels genom de politiska församlingar som raggar väljargrupper och som använder sig av strukturell rasism; lagar och regler som alla myndigheter är skyldiga att följa och som ger signaler åt alla ovälkomna flyktingar och migranter – kom inte hit. Sådana regler kan tillämpas ”rationellt” utan att någon behöver uttala sig rasistiskt eller nedvärderande. Något som ”jag är inte rasist men..” älskar.

Vårt senaste parti gör allt för att få bygga in fler rasistiskt orienterade lagar och regler än vi redan har.
Jag är personligen aktiv i religionsdialoggruppen Tro & Tolerans i Malmö, där vi varje månad delar personliga tankar och erfarenheter kring egna och andras trosföreställningar. Många utanför dessa kretsar har svårt att använda ordet Tolerans eftersom man ser de intoleranta sandkornen i de andras trosföreställningar och framför allt deras urkunder. Men Tolerans handlar inte om föreställningar, dogmer och urkunder. Tolerans handlar om människor som har olika föreställningar och knyter dem till traditioner och urkunder. Det där med att kunna skilja på sak och person är inte lätt om man är rasist för det ingår i konceptet att bygga samman allt grus man ser i en kultur med den människa som växt upp iden. Genom att erkänna en människas fulla värdighet kan du skapa den respekt som behövs för att kunna identifiera och ifrågasätta gruset hos den andre och ge hen rätten att visa på bjälken hos mig, som jag aldrig lagt märke till eftersom det är en del av min kultur och tradition.

I inflödet av flyktingar finns de mänskliga resurser och den antirasism som kan hjälpa till att rensa bort den traditionella rasism som flödar in och som redan är väletablerad i vår egen kultur – och att få hjälp att identifiera och rensa bort den strukturella rasism som byggts in i våra lagar och politiska och ekonomiska system. Kristen tro och efterföljelse av Jesusbudet: ”du ska älska din fiende”, är extremt antirasistisk, medan kristen fundamentalism och bokstavstro riskerar att sudda ut kärleksbudet och göra en hel kyrka rasistisk i sin strävan att bekämpa vad man tycker sig se som avgudadyrkan. Andebedömningens gåva behövs mer än någonsin underifrån i församlingarna – inte bara som kristna ledares verktyg att hålla undan från sanna kritiker av maktutövning.

Som kristna har vi ett missionsuppdrag att bygga broar av förtroende så att människor i förtvivlans utmarker börjar längta efter att söka sig närmare. Det är så goda andliga kulturer växer på ett konstruktivt sätt och ger förutsättningar för ett hållbart samhällsbyggande över alla kulturgränser.