6/3 2016 av Anders Wesslund

Ämnen: asylrätt, Europa, Filosofi, kristen etik, Slavoj Zizek

En modern tänkare jag återkommer till är Slavoj Žižek. Denne säregne filosof är en aktiv deltagare i samhällsdebatten på en rad områden. Nu senast uppmärksammade jag ett av otaliga akademiska samtal, denna gång från Berlin i november 2015, (finns här)  där han reflekterade över flyktingsituationen, och högerns frammarsch i Europa. Några av hans tankegångar fastnade lite mer hos mig, jag försöker mig på att återge dem och tänka vidare här.

Žižek menar att det är ett hot mot Europa när Ukip, Pegida, Le Pen växer och om de verkligen skulle få politisk makt. Där de får med sig opinionen i att det skulle vara invandringen och flyktingsituationen som utgör hotet, pekar Žižek istället på att med dem vid makten, då skulle  Europa verkligen vara hotat. Med ”Europa” menar han vår samlade tradition av tankar och värden om människors jämlikhet, fria människors gemensamma ansvar att forma våra öden, demokratiska rättigheter för minoriteter, för kvinnor, flyktingar och tanken om solidaritet; kort sagt mänskliga fri- och rättigheter. I någon mån är högeropinionen ett uttryck för att just dessa värden har hotats och för att det inte finns en vänster som fångar upp dem.

Idag odlas tankar om tolerans, tankar Žižek vänder sig emot. Det är en liberal tankefigur som bottnar i att konflikter beror på att vi inte förstår varandra tillräckligt mellan olika kulturer. Tolerans skulle då växa fram bara om vi förstod varandra bättre. Nej, säger Žižek, det handlar inte om det utan om att acceptera den andre, främlingen. Här hämtar Žižek sina tankar ur den kristna berättelsen och etiken som ett signum för ”Europa”. Både berättelsen om Job och om Kristus visar fram mot det som är den helige andens gemenskap; en emancipatorisk gemenskap av jämlika människor bortom någon större berättelse om mening, och som han känner igen i det som är ”Europa”. I europeisk historia och här och nu upprättas den gemenskapen i faktisk politisk handling i människors motstånd mot det som är fiende till denna anda; kapitalism och fascismens högeridéer.

För att förstärka denna tanke djupläser Žižek betydelsen av vad bibelberättelsen säger om medmänniskan – nästan. Begreppet har djupare innebörd än grannen, den som är ungefär som jag själv. Nästan är den främmande, som inte agerar som du, inte har samma värderingar som du, den du inte nödvändigtvis förstår dig på eller håller med. Man skulle kunna säga; den som stör dig, inte låter dig vara lugn. Denna nästa ska du älska, ta emot.

För Žižek är detta grunden för flyktingens absoluta rätt. Staten ska garantera alla denna samma rätt; asylrätten är absolut. När människor flyr är det självklart att det även kommer tjuvar, kriminella, våldtäktsmän – de ingår också i förståelsen av vem nästan är. Du behöver heller inga goda egenskaper, vara arbetsför eller kunna språket för att kvalificera dig, tänker jag i förlängning av denna tanke. Det är tankegods från extremhöger och konservativt håll (se gärna Jonas Wikströms ledare, Flamman 9/2016, hur denna förskjutning just nu pågår inom Moderaterna), som även ingår i den liberala demokratins praktik och omfattas av flera av Allianspartiernas företrädare och EU:s större borgerliga partier. Europeisk socialdemokrati har också svårt att värja sig sedan man inom EU-projektet alltmer anslutit sig till dess grundidéer. ”Europa” har en stark försvarare i Žižek, inte den europeiska unionen som den är konstruerad.
En annan av Žižeks tankegångar handlar om att det inte går att förstå varandra som människor. Just tanken att vi skulle kunna förstå ligger till grund för hur vi identifierar oss med en del, medan andra, vars kultur, hudfärg m m minskar förmågan till att förstå och att identifiera sig med. Även det urholkar grunden för asylen; vem får vår sympati? Nej, menar Žižek, vi kan inte förstå främlingen, som vi ändå tror oss förstå: ”Jag är freudian, jag förstår ju mig inte ens på mig själv!”. Det är ett omöjligt projekt människor emellan, om jag förstår Žižek rätt. Nej, grunden för asylrätten eller välkomnandet får aldrig ligga där. Här skyddar Žižek rätten genom att inte göra den avhängig vår förmåga till identifikation eller empati; den är absolut moralisk rätt i sig själv. För egen del som psykolog och psykoterapeut med kännedom om hur utveckling sker i och genom relation – anknytning och intersubjektivitet är här evolutionärt basal – har jag svårt att helt dela Žižeks ålderdomliga freudianska hållning. Men som grund för moralen och juridiken håller jag med.

Vad Žižek mest påminner om är att se bortom, förstå strukturerna som gör att flyktingströmmar uppkommer. Vi har vår kamp mot orättvisor inom våra europeiska samhällen, samma orättvisor finns i de länder som flyktingar kommer ifrån där de maktbärande skikten tjänat på att upprätthålla sociala orättvisor. Bli radikal, överskrid dig själv – om vi nöjer oss med godhet och sympati för flyktingen utan att sträva efter ny ekonomisk ordning kommer bara det vi förfasar oss över att upprepas!, manar Žižek. För honom handlar det kampen om kamp mot kapitalet och dess makthavare.

Žižeks hopp ligger i hans pessimism. Det är i den vardagligt gråa kampen för att göra världen något lite bättre varje dag hoppet finns. Den kristna etiken är grunden för marxisten Žižek. Liberalismen räcker inte när kapitalet frigjort sig från den. Högerns framväxt är en frukt av hur tanken på ”Europa” håller på att förloras. Det är där flyktingen utmanar oss.

 

Slavoj Žižek, född 21 mars 1949 i Ljubljana, är en slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker. Žižek är professor vid European Graduate School och även verksam vid University of London och Ljubljanas universitet.[1] Žižek grundar sina studier i filosofi och den kritiska skolan såsom hegelianism, marxism och postmodernism, i psykoanalysen genom Jacques Lacan och teologin med fokus på kristen etik. (Wikipedia)