11/11 2016 av Anders Wesslund

Ämnen: globaliseringen, Leonard Cohen, nationalism, nyliberalismen, Trump

USA har röstat fram affärsmannen, miljardären Donald Trump till president. Valdeltagandet var 55% av de röstberättigade i ett valsystem som utestänger många från lägre samhällsskikt. Det är ett delat land där redan stora klyftor ökat ännu mer. I en stad som Detroit var valdeltagandet omkring 15%. Det var USA:s fjärde största stad för några decennier sedan, då med över två miljoner invånare. Sedan kom de stora slagen mot bilindustrin, och själva staden sattes i konkurs. Idag är befolkningen nere i runt 650 000 invånare, nära 83 % är svarta, 40 % lever under fattigdomsgränsen  och 47%  är funktionella analfabeter. Missbruk, fängelse, fattigdom och arbetslöshet gör att 46,7 % står utanför arbetsmarknaden. Rasismen är legio.

Det låter som ett U-land, det handlar om USA – världens rikaste land, den största demokratiska staten i världen. Den fria världens stolthet.

 

Två datum, 11/9 och 9/11, två olika utvecklingslinjer, inte bara för USA utan världen i stort. Det förra, då de fruktansvärda terrordåden drabbade landet, var också den tragiska startpunkten för kriget mot terrorismen. Öst-väst-konflikten byttes mot en nygammal konfliktlinje med civilisatoriska förtecken; det kristna väst mot den muslimska världen. Det senare datumet, dagen efter Trumps seger, kännetecknar möjligen en kulmen för den marknadsliberala världsordningens era. Sedan 1980-talet har globaliseringen, d v s kapitalismens frikopplande från nationalstaterna både inom amerikansk och europeisk politik, omfördelat resurser såväl mellan nord och syd, som inom länder med vidgade klyftor som följd. Även gamla östblocket och de stora asiatiska ekonomierna öppnade sig för den fria handeln. I kölvattnet av oöverblickbar teknikutveckling, ekonomisk utveckling och välståndsökning bland globaliseringens vinnare, har många människor lämnats efter. Vinnare och förlorare i det globala racet. Politiken inom nationalstaterna har inte kunna kompensera omvälvningarna och internationellt har en ideologisk övertro och arrogans efter Berlinmurens fall inneburit ohämmad tillbedjan till marknadsgudarna under den nyliberala eran.

 

Det är reaktion vi ser idag. Det är reaktionära krafter som kommit att fylla det tomrum som lämnats när mer progressiv politik övergetts och förlorat mark världen över. Nationalistiska rörelser har vuxit och tagit plats i parlamenten, fascism och nazism är åter krafter i Europa när demagoger exploaterat människor rädsla, besvikelser och revanschbehov. Nu kom det till USA genom Trump.

 

Den globala perioden har kännetecknats av framsteg för mänskliga rättigheter. Västvärldens liberala och socialdemokratiska regeringar, med undantag för Bushregeringarna, har gärna sett sig som värnare av humanistiska värden. Många har velat bekänna sig till humanismen och lyft den i tider av fundamentalism. Nu när reaktionen slår till, slår den även mot humanistiska värden. Islamism och högerreaktionism utser här samma fiende – och i vissa avseenden har de rätt. De har skapat retorik mot liberalismen men man har även drivit sociala projekt till stöd för fattiga och svaga grupper i samhället just därför att nyliberalismens tillbakadragande av samhällets skyddsnät och stöd gjort det möjligt och nödvändigt.

 

Det är svår tid världen står i. Svenska Dagbladets huvudledare 6/11 hade rubriken Gud hjälpe Amerika utan ironisk underton och syftade på vad som väntade ett splittrat land och en alltmer splittrad värld. Vad som blev tydligt, nästan explicit uttalat i texten var att liberalismen inte har svar på utmaningarna. Men det finns ingen billig nåd. Vad Väst under tre decenniers tid ägnat sig åt med retoriskt humanistiska och sekularistiska förtecken är att urholka jämlikheten, och öka klyftorna med medveten politik. Det går dock inte att vända sig till humanismen utan att också bekänna sig till en av dess moraliska grundpelare; den gyllene regeln och dess fundament; att människor är varandras jämlikar, fria och lika i värdighet och rättigheter (FN-deklarationen, 1948)) eller skapade lika (Amerikanska oavhängighetsförklaringen, 1776). Det behöver också omsättas i ekonomisk politik, där demos, folket också får inflytande över den ekonomiska sfären som stått utanför och ovanför den liberala politiska demokratin.

 

En annan viktig pelare i humanismen är människans ansvar för att forma den värld hon lever i. Religiöst grundad humanism, såsom kristen, hälsar gärna liberala ledare till dialog med religionernas företrädare men de kommer vänligen men bestämt avvisa Gud som svaret. Gud brottas man med.

 

Som en händelse kom beskedet att Leonard Cohen dog natten till fredagen. På skivan The Future (1992) skådade Cohen in i vår tid; /”I have seen the future, it is murder”/. På hans sista album som 82-åring tidigare i höst, vänder han sig till Gud i titelspåret i någon form av uppgörelse kring både lidandet, Guds och människans natur; “You want it darker, we kill the flame”./I struggled with some demons/They were middle class and tame/I didn´t know I had permission to murder and to maim./

 

Valet av Trump är möjligen både bekräftelsen av en tidsperiods slut – den nyliberala – och att vi befinner oss i ett kairos – en kritisk tid som pekar både på hoten – den nationalistiska linjen –  och på möjligheten och nödvändigheten att vända om. Eller ska det bli än mörkare först?