12/12 2016 av Erik Lundgren

Ämnen: Cuba, Fidel Castro

Efter Castros död och begravning är det många som gör ett slutomdöme; diktator, förtryckare av opposition och fri debatt. Han lämnar efter sig ett land i stort behov av ekonomiska reformer. Till den allmänna negativa bilden vill jag lämna en egen berättelse.

Vid ett besök som Olof Palme gjorde i Havana 1975 gjordes en överenskommelse om bland annat vetenskapligt samarbete. Det ledde till att SIDA utlyste medel för forskningssamarbete. Flera svenska grupper bland annat min egen hade träffat cubaner på internationella konferenser och fått ett gott intryck. Vi fick ett SIDA-anslag och jag åkte till en konferens i Havana för att etablera kontakten med Cuba-forskarna. Vid ett mingel efter en kvällssession tog de cubanska forskarna mig och en svensk kollega avsides med menande blickar. En dörr öppnades till ett sidorum, och vi fördes in. Där stod Fidel Castro med skägg och uniformsmössa. På var sida stod två unga kvinnor och simultantolkade till svenska och spanska.

Det blev ett livligt samtal om kliniska försök i Sverige och Cuba. Av alla de politiker jag mött, har ingen varit så initierad och intresserad som Castro. Den bilden förstärktes de kommande åren, då man byggde upp ett forskningsinstitut i Havana, Centro de Investigationes Geneticas y Biotecnlogicas (CIGB). Cubanerna berättade att Castro gjorde nästan dagliga besök. Forskningen var up-to-date kunde jag själv se vid senare besök, trots brister i sofistikerad utrustning på grund av USAs handelsembargo.

Vi visades också det stora sjukhuset i Havana. Jag smet iväg från en föredragning om den högkvalitativa sjukvården och tittade in i ett överfullt väntrum. Jag såg samma fattiga barn och vuxna som drog omkring på gatorna. Men senare fick jag också se exempel på de privilegier som ledande personer hade.

Vid mitt första besök blev jag guidad runt Habana av mina värdar. Vi passerade en stor katedral, som jag fick gå in i med viss tvekan från värdarnas sida. Alla bänkar var borttagna och ersatta med stora lårar. Jag fick veta att kyrkorna användes som beredskapslager. Några år senare under en morgonjoggningsrunda passerade jag en mindre kyrka och gick in. Inga lårar, men i ett sidokor förrättades mässa med fem-sex deltagare. Jag inbjöds att delta och under fridshälsningen hämtade prästen en extra oblat för den oväntade gästen. Den mässan är ett stort ögonblick i mitt liv.

Jag önskar nu att cubanerna skall befrias från Castroregimens förtryck, men att de får behålla den entusiasm som personen Fidel Castro ingav många på Cuba.