18/1 2017 av Anders Wesslund
De senaste årens skeenden tror jag har rubbat grundtron hos många fler än mig, vad gäller utvecklingen i Sverige och i världen omkring oss. Förhärdade hjärtan tycks fler, fientlighet mot främlingen och våldet i vardag och på världsscenen är så påtagligt att det många dagar och stunder känns närmast outhärdligt. Ändå är det inget nytt. Människor har varit på flykt under överskådliga tider, fientligheten och våldet har funnits likaså. Vi har bara så lätt att glömma eller skjuta undan. Hur kunde människor leva vidare med våldet under världskrigen? Hur klarar man att leva i flyktingläger, i samhällen, länder med dagligt förtryck och misär? Eller med det psykiska lidandet, sorgen och våldet från någon nära? Vi skjuter det ur synfältet för att vi måste. Ingen orkar att hela tiden ta in all djävlighet, ingen orkar att ständigt leva sig in i andras situation. Många gånger kan man ha fullt upp att orka med sin egen livssituation. Att inte orka ta in är goda försvar för att inte bryta samman.
Men det är få som skulle säga att det är okej att inte bry sig eller att empatin och inlevelseförmågan i vårt samhälle avtar. Kanske den alltmer uttalade och organiserade rasismen och främlingsfientligheten som återkommit bidrar till den rubbade grundtron. För i vår del av världen har den varit mindre och minskat under ett antal decennier för att sedan ha ökat igen. Det är dock lätt att denna bild blir den dominerande, så att vi börjar tro att dessa krafter är starkare än de är. Att denna berättelse om vår tid blir förlamande och självuppfyllande. För det finns också en annan berättelse, den om oss människor som om och om igen, fritt och utan egen vinning gör gott för andra och efter besvikelser och svek hoppas och tror igen.
Att våga och klara av att se att människan är förmögen till ont är en viktig utgångspunkt; att vara realistisk om den mänskliga varelsen. Det hör till vår uppgift som människor att analysera och förstå under vilka omständigheter de destruktiva krafterna inom enskilda individer och samhällen kommer fram och växer. Här är bl a beteende- och samhällsvetenskaperna viktiga verktyg. Att skapa sammanhang där de goda krafterna inom individ och samhälle växer hör till flera sfärer; där två människor möts, i familj och grupp, i organisationer, föreningar och kulturliv, i religiösa samfund, i den gemensamma sektorn och inte minst inom politiken. I det demokratiska samhället är det vårt yttersta sammanhang där vi gemensamt tar ansvar och formar förutsättningar för gott och gemensamt liv.
I analyser av ondskans tillväxt tror jag brist och rädsla är centrala. Brist leder till sin motsats. Brist på kärlek leder till oförmåga eller tillbakadragande av att ge ut, brist på omsorg till minskad vilja och förmåga att sörja för andras väl. Oro i osäkra tider leder till rädsla. Det är i hög grad oro som styr reaktionära politiska krafter i vår värld idag. Men de är just reaktioner, de skapar inget liv, snarare bryter de ned. I analyser av det goda tror jag en grund är tilliten. Där tillit finns kommer också den spontana gesten fram; att vara nyfiken på och vilja vara tillsammans med andra samt att vilja en annan människas väl.
Tro har med tillit att göra och med handling. Att ta ett steg emot, att vilja och våga vara kvar i mötet. Det gäller från mötet mellan det lilla barnet – föräldern till de politiska besluten.
Vill jag tro.