22/1 2017 av Sten Högberg

Ämnen: civilsamhället, främlingsrädsla, makt, politiska offer, våld

Ett bondeoffer är i schackvärlden en planerad förlust av bönder för att skydda kung och dam. Bondeoffer är också när samhället gör politiska vägval som offrar delar av civilsamhället för att andra delar ska tillfredsställas, så att makten ska kunna behållas och befästas.

 

Det händer mycket i Malmö som inte borde få hända. De senaste dagarna har manifestationer mot våld och skjutningar avlöst varandra som har fått många människor att visa solidaritet med den familj som förlorade sin sextonåriga son i en ovanligt vidrig offentlig avrättning på busshållplatsen inför alla på trottoaren och i bussen varifrån pojken kom. Händelsen har rört upp en virvelstorm av frågor och rädsla eftersom den här händelsen är så annorlunda mot många andra mord i Malmö. De flesta andra mord i stan har kunnat identifieras som gängrelaterade. Konkurrerande kriminella grupper som gör upp om makt och heder utifrån sina egna lagar. Det är ett våld som väcker avsky att det får pågå, men det är inte detta våld som får människor att bli rädda. Kanske för att man kan skärma av, eftersom det handlar om en grupp man inte har någon relation till. De befinner sig långt borta i ett annat socialt universum, trots att det sker i bostadsområdet intill. Det som skapar rädsla i de mest utsatta områdena är enskilda män men framförallt grupper av unga män som uppträder som herrar och härskare i sitt närområde. Alla som utmanar dem på ett eller annat sätt riskerar att utsättas för trakasserier och våld. Denna rädsla skapar tystnad och får all lokal medborgarkontroll att rinna ner i gatubrunnarna.

 

Vi kan söka efter förklaringar i det oändliga till att det blivit så här, inte bara i storstäderna utan också i mindre samhällen. De enklaste förklaringarna ligger överst och dominerar både folkets och politikernas förklaringsmodeller. De mer komplicerade förklaringarna får inte så stort utrymme eftersom det då inte är lika lätt att avskärma sig själv och sina politiska beslut genom alla uttalanden om vad politikerna måste göra.

 

Men tillbaka till det sista offret. En sextonårig pojke och hans familj, till det yttre utan fiender och utan alla de vanliga tecknen på socialt utanförskap. En socialt aktiv och omtyckt skolelev med höga ambitioner och mål. Varför? Varför? Hade han en hemlig sida som ingen kände till, eller hade han utsatts för en IS-rekrytering som han sagt nej till utan att ana att han då blev ett hot mot rekryterarna, som då kunde skicka några av sina rekryter att visa vad de gick för? Han var skadad och tystades med ett dödande skott i huvudet efter att en av förövarna förmodligen insett att han skulle kunna överleva och berätta, och vände tillbaka till platsen. Tids nog får vi veta mera. Men redan nu vet vi att detta är en skrämmande ny utveckling som fyller på måttet av främlingsrädsla – xenofobi. Det är den nedärvda reaktionen från urtiden en reaktion som bara kan balanseras med medvetenhet, kunskap och förnuft. Oavsett hur den processen går hos var och en av oss så är det viktigt att omvandla rädsla till beredskap. Det är skillnaden mellan känsla och förnuft. Det är det som gör att vi kan köra bil eller cykla eller gå genom tät stadstrafik. Hoten mot liv och hälsa är mångdubbelt större i trafiken än inför främlingar vars kriminella tycks bete sig annorlunda än våra mer svenska ”hederliga bovar”. Fantasin är kreativ när vi låter rädslan få makt.

 

 

Men hur ska vi då se på de växande hoten? Några saker kan vara värda att lyfta fram. Rädslan vi kan känna när något akut händer på avstånd, tenderar att rinna av oss ganska snart om inte något nytt händer i vår närhet. Vi är sådana. Vi vill inte gå och vara rädda. Det kan få oss att bli överdrivet naiva. En motkraft mot den naturliga processen är massmedias långvariga bearbetning av allt våldsamt som händer och deras återkommande påminnelser som ökar på stressen.

 

Ännu mer motkraft blir det när partier gör politik av det för att värva nya och gamla sympatisörer och den vägen öka sin maktbas. Alla dessa processer i samhället är med och aktivt bygger den våldskultur vi ser växer in. Det allt mer ekonomistyrda lönesamhället slimmar arbetsplatser och yrkesroller till den mänskliga bristningsgränsen. Civilsamhällets ideella verksamheter får allt mindre utrymme och allt färre som kan vara socialt närvarande i sina bostadsområden. De som lämnas där, är de arbetslösa som får möta socialtjänstens, arbetsförmedlingens eller migrationsverkets upplysta maktspråk. De ska vara samhällets hjälpande hand, men det krävs ett stort självförtroende att ta sig fram i detta dubbelbottnade virrvarr av ibland ologiska beslut som ibland styrs mer av politiska signaler, ideologiska principer eller budgetnedskärningar än faktiska lagar.

 

Regeringen har med stöd av den politiska oppositionen fått igenom ett stopp för familjeåterföreningar. Ett beslut som från ett håll kan uppfattas som en nödvändig minskning av antalet immigranter, och därmed ge poäng för att få med fler invandringsmotståndare i röstflocken. Den andra sidan av saken är att samhället ser till att alla ensamkommande flyktingar får växa upp föräldralösa utan fostran och vägledning, när narkotikahandlare och IS-rekryterare anmäler sig och när traktens gäng blir de enda som kan erbjuda styrka och självförtroende så länge man lyder deras hemsnickrade lagar. En del klarar sig fram tack vare engagerade Godemän eller kontaktpersoner och egen järnvilja. Men många blir därmed hänvisade till den kriminella högskolan bland samhällets skuggor.

 

En insändare i Sydsvenskan för någon vecka sedan berättade att han frågat en imam varför inte föräldrarna till dessa unga som skjuter nyårsraketer omkring sig, inte kan ta ansvar för sina unga. Imamens svar var att många av dessa unga inte har någon kontakt med sina föräldrar. Han kan troligen ha sagt mer, men det var vad insändarskribenten valde att ta med. Genom mina egna kontakter med imamer har jag förstått att ungdomar utan sina föräldrar inte heller tyr sig till andra vuxna och inte heller lyssnar till etablerade och utbildade imamer. Många väljer att leva i moskéernas skugga och följa andra unga med ledaregenskaper. En del dras in i en organiserad kamp mot alla auktoriteter inklusive blåljuspersonal. Det enda de respekterar är vuxna de har fått förtroende för och sina föräldrar – som de inte har kontakt med. Att människor som växer upp fungerar så här är elementära kunskaper. Men sådan evidens är ointressant när det gäller att vårda den politiska maktbasen. Vårt samhälle är medansvarigt till de förhållanden vi har, genom hur resurserna fördelas. Hade Sverige drabbats av krig hade vi mobiliserat och ställt om samhället. När vi drabbas av folkvandring av flyktingar så agerar vi som om vi ska kunna fortsätta som vanligt utan att ställa om samhället för att ta hand om flyktingströmmarna, investera i dem och om tjugo år gå segrande ur krisen på en ny produktiv ekonomisk nivå.