25/2 2017 av Helene Egnell
Har ni också drabbats av att behöva ”checka in” eller utstå en ”social runda” som inledning på möten på arbetsplatsen? Det tycks vara den senaste trenden i arbetslivet. Jag ser den som ett exempel på hur gångna decenniers landvinningar kidnappas för skumma syften – eller åtminstone används i fel sammanhang.
Det senaste året har vi ju bevittnat hur begrepp som ”alternativ”, ”etablissemang” och ”mediekritik” har fått en helt annan betydelse än den som vi som brukade dem på 70-talet lade in i dem, när ”altright-rörelsen” i USA går till storms mot det ”etablissemang” som står för demokratiska och humanistiska värderingar, och seriösa medieföretag anklagas för att sprida ”fake news”. Jag har upprepade gånger frågat mig om jag trillat ned i Alice´s kaninhål när jag sett mig omkring i denna uppochnedvända värld.
Jag har också med visst obehag insett att kvinnorörelsens mötesteknik med ”rundor” vars syfte var att alla skulle få möjlighet att göra sin röst hörd, och att öppenhet för att personliga känslor och erfarenheter hade en plats i det gemensamma samtalet, har kidnappats av ledarskapskonsulterna.
Något snille har velat överföra denna mötesteknik, som var avsedd för det frivilliga sammanhanget, den självvalda gruppen, till arbetsplatsen. Förmodligen – för jag vill gärna tro alla om gott – i föreställningen att detta ska bidra till en öppen och förtroendefull stämning i medarbetarlaget. Och därför tvingas folk numera att inleda möten med att antingen ”checka in” och berätta om sin mentala dagsform, eller i en ”social runda” delge sina arbetskamrater detaljer ur sitt privatliv.
Problemet är bara att det är en helt annan sak att dela personliga saker med människor som man ”tvingas” umgås med, och där syftet med mötet inte är att (som i en kvinnogrupp) utforska hur ”det personliga är politiskt” och där förutsättningen är att vi ska lösa ett gemensamt problem, nämligen hur vi överlever i ett patriarkalt samhälle. För extroverta människor kan det vara relativt oproblematiskt att berätta hur man mår eller delge något ur sitt privata liv – men för en introvert person kan det vara traumatiskt. I dagens konkurrensinriktade arbetsliv kan det också vara viktigt att ”keep up appearances” och framstå som en positiv problemfri person med ett underbart privatliv.
Dessutom är risken med dessa rundor att de förstärker normer av hur det lyckade livet ser ut. Själv kände jag vid den senaste rundan om ”mitt bästa semesterminne” att min semester nog hade varit jämförelsevis torftig, och letade febrilt i minnet efter något som skulle kunna matcha de andras upplevelser. ”En jul jag minns” förutsätter att vi alla haft bullerbyjular, medan faktum är att för en del av oss är julen förknippad med svåra minnen. Och ”vart ska vi resa på sportlovet” gör det svårt för den ensamstående föräldern med dålig ekonomi att meddela att hen är så glad att kyrkan har fritidsverksamhet så att barnet inte behöver följa med till jobbet…
De sociala rundorna kan på så sätt vara ganska avslöjande för vilka normer som underförstått gäller på arbetsplatsen – men förmodligen var det inte poängen med dem. Så jag undrar om det inte är dags att checka ut från föreställningen att vi bygger någon sorts samhörighet genom att berätta privata saker på arbetstid. Den som vill dela med sig av sitt privatliv på fikarasten kan förstås gärna göra det, och det är underbart när det spontant uppstår vänskaper mellan arbetskamrater. Men kan vi under arbetstiden få hålla oss på det professionella planet? Det låter naturligtvis väldigt tråkigt – men att hålla isär arbete och privatliv är kanske ändå en principiellt god hållning.