12/3 2017 av Anders Wesslund
Fascismen och/eller extrem högernationalism är en del av Europas historia, den försvann aldrig efter Andra världskriget. Denna våldsromantiserande rörelse är ett militant uppror från höger mot både marxism och liberalism. De två senare idéströmningarna med sina rötter i Upplysningstiden växte i kraft sedan andra halvan av 1800-talet, och har varit dominerande i synnerhet efter 1945. Nu utmanas främst liberalismen, som de senaste tre decennierna fungerat som en enda universell ideologi under globaliseringen. Vi ser hur liberala och socialdemokratiska elitskikt står närmast förlamade inför de krafter som släppts loss. Inom västländerna växer högernationalism och polariseringar, som är denna ideologis livsrum. Samtidigt finns likheter med militant islamism, som t ex i Front National i Frankrike blir varandras omvända spegelbilder.
Kärnan i den högernationalistiska idealtypen – ett abstrakt be grepp för att jämföra olika rörelser, idéer, partier och regimer – är ”ethnos” som grund för nationen. Med rötter hos Herder och tyska nationalromantikers tal om Volksgeist, ses nationen och folket som en kropp och där nationella myter och hjältar lyfts fram; arvet lever kvar i nationalsångerna; ”Du tronar på minnen från fornstora dar…” I det ideal från Upplysningen, som kom att bli bärande i den moderna förståelsen av nationalstaten, sågs medborgarna, ”demos” vara de inom ett territorium som lyder under samma konstitution. Oavsett tro, ras, kultur eller värderingar. Därav värnas även att staten är sekulär. Människor är fria, jämlika, lika i rättigheter och skyldigheter. Ur denna syn har de universella mänskliga fri- och rättigheterna tillkämpats och vuxit fram.
Nu hotas dessa på nytt. Den extrema nationalismen sätter skillnaderna främst; vi och dom, vän och fiende. Den är nära besläktad med den fundamentalism som framträder i politisk skepnad inom religionerna. Den var drivkraft i den ”omvändelsekristne” och av kristna högern framburne G W Bush i kampen mot terrorismen, inom islamism i Mellanöstern, inom högern i dagens Israel. I Sverige har Sverigedemokraterna gärna velat skydda ”kyrkan”, (för dem lika med den gamla statskyrkan) och kristna traditioner mot islam. Det är en oviss tid med val i Nederländerna, Frankrike och Tyskland som kan tippa över till dessa krafters fördel, och EU och Europa, som vi tills nyligen känt det, kommer inte att vara detsamma.
Där upplysningsidéernas genomslag i statsbildningarna tagits som garant för trygghet och stabilitet för de enskilda medborgarna, har människor tidigare upplevt det så – men inte längre. Det är inte långsökt att se hur de ökade klyftorna inom västvärldens länder varit en drivande motor i att vi återigen har denna högernationalism som en stark politisk kraft. Under efterkrigstiden kunde nationerna med hjälp av mer jämlikhetsskapande politik balansera demos och ethnos. Det var inom nationerna som de demokratiska framstegen skedde, människors livsvillkor förbättrades och man upplevde att det reellt gick att påverka politiken. Från 1980-talet försvagades politiken inom nationalstaten och transnationella företag, deras lobbyister och ekonomiska maktcentra tog över allt mer. För de högre utbildade öppnades nya möjligheter med hjälp av denna liberalisering medan många människor upplevde reella försämringar utanför de dynamiska regionerna. EU blev inte en ny, större gemenskap.
Det är oroande tider, där det både är viktigt att hålla fast vid universalismen, allas lika värde och rättigheter och samtidigt ha rätten att känna sig trygg i en nationell identitet. Svaret på högernationalismen är att politiken återigen sätter jämlikheten främst.